Höstens hjältar
Många växter blommar bara vid vissa omständigheter. Evolutionen har säkert påverkat och sett till att de växter som har vett att blomma när det finns pollinerare i närheten och frön har en chans att klara sig och gro klarat sig bäst genom tiderna. Vissa växter blommar så länge visst ljus, temperatur eller fukt finns tillgänglig. Andra reagerar på förändringar i ljus och temperatur. När hösten kommer och ljuset blir sämre minskar blommorna markant. För oss som håller på med tropiska växter i inomhusklimat är det inte lika illa, men visst märkts det av att det är torrt och mörkt. Sedan finns det undantag. Hoya linearis och nummularioides är två hoyor som sätter igång att blomma när hösten kommer. Båda sätter många blomklasar och har riktigt goda dofter -linearis doftar citron och nummularioides rosor. Båda är dessutom lättskötta och gör inte något större väsen av sig resten av året.
Hoya linearis
Hoya linearis har inte ett typiskt hoyautseende. Länge var jag övertygad om att det inte var en art för mig. Själva växten hänger som ett draperi med sina smala blad och påminner mest om en bladkaktus i mina ögon. Blommorna ser lite lätt misshandlade ut med sin oregelbundna form när de är fullt utslagna. Men så fick jag erbjudande om att överta en nästintill död linearis inköpt i blomsteraffär (där linearis faktiskt är lika vanlig som memoria, så håll utkik för ofta är det stora fina plantor som inte kostar så mycket alls). Jag bytte ut jorden mot en grov, luftig hoyamix hos ursprungsplantan och satte nödsticklingar i min vanliga blandning av mossa och bark. Till min förvåning for båda iväg och jag är nu ägare till två plantor. Arten har vuxit i mina ögon och jag har blivit förtjust i de håriga små bladen och den underbara citrondoften. Blommornas udda form syns inte där de hänger helt nedåt.
Hoya nummularioides
Hoya nummularioides har varit med mig länge. Det är en så tacksam hoya på hösten och vintern. Den sätter väldoftande, söta blomklasar i nästan varje nod, även som liten miniatyrstickling -om det är rätt tid på året. Bladen är underbart sammetslena och jag älskar att att stå och känna på dem. Plantan i sig kanske inte upplevs så imponerande, men hålls den ren så den inte blir dammig och dassig är bladen faktiskt ganska fina och får en fin glans. Varje vår när köplusten infaller sig funderar jag på om den kanske inte skulle ge plats åt någon häftig nykomling. Och varje höst är jag så tacksam för att den fortfarande finns kvar. Det är en extremt lättskött art som hanterar uttorkning bra och inte ruttnar så lätt.