Skönheten och odjuret

Ibland är de samma sak. En av de populära variegerade hoyorna är heuschkeliana. Och varför den är populär är lätt att förstå. Gul-grön-rosa-röda blad och rosa blommor som doftar starkt och gott av smörkola. Den blir liten och kompakt och växtsättet går fint ihop med de små runda bladen. För att vara innervariegerad växer den snabbt. Heuschkeliana är även en ”snabb” och pålitlig blommare.

Bladverket i sig räcker för att förälska sig i den bedårande lilla hoyan. Dessutom så är bladens undersida snyggt strimmiga i gult och grönt men en mörkgrön rand.

Så fort man odlat den ett tag tittar dock odjuret fram. Den här lilla hoyan har de svagaste rötter jag någonsin sett hos en hoya. Förutom att de ruttnar direkt efter övervattning eller torka så verkar de ibland bara dö tillbaka utan anledning. Till skillnad från annan rotdöd jag sett hos hoya verkar det som att ”huvudroten” helt enkelt dör fast det fortfarande går att se friska och fina delar som avgrenat sig från den -men strax dör efter att ha blivit avskurna från själva plantan. Jag har sett rötterna bli angripna av svamp och kvävda av alger -problem som aldrig dykt upp för mig annars.

Det enda som räddar den är att rötterna faktiskt växter i en bra takt och att nya rötter ständigt ersätter de gamla döda. I krukan går alltid att se flera generationer av rötter i stadier mellan helt förmultnad och frisk. Om detta otyg beror på min skötsel, att plantan lider av energibrist på grund av variegeringen eller att mutationen som ledde till variegeringen samtidigt skadade plantan går ju inte att säga. Jag hoppas alltid att det beror på min skötsel då det är något som går att fixa till.