Borneo -Mount Kinabalu (2)

Tiden går fort när man har roligt och nu sitter jag hemma igen och sorterar bilder. Jag hade tänkt berätta lite mer om resan till Borneo, och vilka platser vi besökte. Vår första destination var Kota Kinabalu, och mer specifikt Gunung Kinabalu (=Mount Kinabalu) i Sabah. Det är Borneos högsta berg och har en väldigt specifik miljö med många olika unika växter där. Det är väldigt populärt att bestiga men vårt mål var nationalparken som omger de lägre nivåerna. Ursprungligen var planen att tillbringa två dagar där. Vårt flyg ner till Singapore blev dock så pass försenat att vi anlände en dag sent och därför bara hade en enda dag på oss att besöka parken.

Taxiresan upp till parken var en upplevelse. Vi åkte i en ganska gammal bil som inte kunde göra många knop och tuffade på hela vägen upp på 2:an och 3:ans växel. Föreställ dig en riktigt jobbig backe som fortsätter i två timmar! Men utsikten var makalös och på vägen upp såg jag också min första vilda Hoya -diversifolia- som klättrade längs stolparna. Väl uppe på berget var temperaturen dessutom behagligt sval. Eftersom vi hade begränsat med tid valde vi att gå längs de lägre spåren där det är tillåtet att promenera fritt och avsluta dagen i den lilla botaniska trädgården på eftermiddagen. Precis som på många ställen är de mest intressanta platserna att besöka avstängda för besökare utan guide. Det gjorde oss inte så mycket eftersom vi hade två huvudmål med resan: att vandra i naturen för upplevelsens skull och att titta på växter, främst i botaniska trädgårdar där det är mer eller mindre ”garanterat” att få se något intressant.

Inte för att promenaden längs spåren inte gav någonting. Jag såg så många vackra växter, många jag inte ens vet namn eller släkte på. Och det var bara växter längs med spåren. Skogen var enormt tredimensionell med stora höjdskillnader och det var nästan omöjligt att se och notera växter mer än någon meter in i växtligheten. Det fanns väldigt många epifyter av olika slag klättrande på träd och över varandra för att ta sig högre upp. Vid ett tillfälle hittade jag vad jag tror var avtrillade hoyablommor men det var helt omöjligt att urskilja vilken växt som hade släppt dem 5 meter upp i luften.

Att växa på andra växter verkar vara en framgångsfaktor i regnskogen

En helt underbart vacker ormbunke

Mängden orkidéer och liknande växter var förvånande och jag blev nästan mätt på dem redan första dagen. Men bara nästan.

Kannranka

Det här var en av mina absoluta favoriter över hela resan. Jag är förtjust i smått och den här växten påminde mig starkt om Dischidia (eller Hoya).

Vid 13-tiden överraskade eftermiddagsregnet oss ganska brutalt. Det var enormt kraftigt och trots ponchos blev vi ganska genomblöta båda två. Efter att ha kämpat oss genom regnet till den botaniska trädgården insåg jag att jag var tvungen att ge upp min kamera om jag skulle ha någon kvar. Det blev bara lite halvdana bilder med mobiltelefonen. Tack och lov för den!

En botanisk trädgård mitt i skogen är inte fy skam

Trädgården täckte en väldigt liten yta, men hade en hög densitet av växtlighet som gjorde att den ändå var väldigt rolig och värd att besöka.

Trädgården var främst vigd åt den enorma mängd orkidéer som växte överallt, men de hade även ett par små områden med kannrankor. Dessa var anledningen till att vi trotsade det ihållande regnet, för att få en chans att se edwardsiana och rajah. Dessa kannrankor växer på hög höjd och behöver den svala temperaturen för att klara sig. Av den anledningen kan de oftast bara ses på några få ställen.

Nepenthes rajah

En bild på en lägre kanna och en högre kanna på samma ranka. Kannorna som kommer vid rosetterna längs med marken och kannorna som kommer uppe på den klättrande rankan ser ofta väldigt olika ut. Lägg märke till den bruna stammen som ser död och igentorkad ut. Det är det naturliga växtsättet för Nepenthes och en anledning till att de tenderar att bli riktigt fula med åldern om man inte tar toppskott och börjar om då och då. Men gör man det får man sällan se de högre kannorna.

Här går det att se hur den bruna, intorkade rankan övergår i friskt och grönt.

Nepenthes burbidgeae och villosa. Dessa växte faktiskt bakom taggtråd för att skydda dem mot besökare vilket egentligen är ganska hemskt.

Och så fick jag se den vackra Nepenthes edwardsiana. Den här står högt upp på min önskelista och det var väldigt roligt att få se den på riktigt. Den ska vara hyfsat lätt bland de lite knepiga högländarna men ack så dyr och svår att få tag på.

Det var tur att det var vår första dag så vi hade lite reserver för när vi åkte hem genomvåta var vi ganska slut efter att ha vandrat upp och ner längs berget. Den sista backen upp till byggnaderna vid in/utgången gjorde vi inte många knop i. Bilfärden nedåt gick i alla fall bra mycket fortare.