Borneo -Sabah Agriculture Park, Tenom (3)
Jag trodde faktiskt att jag skulle ha tid att sitta ner och skriva, men så blev det inte. Ibland känns det som en kallsup att komma hem. Trots att växt- och kattvakten gjort allt den kunnat så behövde många plantor extra uppmärksamhet efter hettan och det tar kraft och energi att plocka upp alla trådar som lämnades hemma. Men nu blev det lite tid över och då tänkte jag berätta om vårt andra resmål på resan. Jag ber verkligen om ursäkt för den mängd foton det blev. Det är bara så svårt att välja bort!
Efter att ha upplevt lite regnskog ville titta på lite hoyor och tog därför en dag till att besöka Sabah Agriculture Park i Tenom. Jag hade fått höra av en vän att de hade en samling hoyor där och det var också därför vi stod ut med den 2-3 timmar långa bilfärden dit från Kota Kinabalu. Jag är väldigt kluven till den här parken. För den som är växtintresserad var den helt fantastisk. En enormt stor park med växter av alla slag. Den bästa delen var helt klart tema-trädgårdarna där man följde en vindlande stig genom olika områden planterade i olika teman. Resten av parken var å andra sidan också imponerande och det gick väldigt snabbt att spendera en hel dag här. Å andra sidan kändes parken helt övergiven. Förutom växterna fanns ingenting av det som skulle finnas i parken (enligt hemsida och reklam). Allt var igenbommat förutom entrén och vi såg inga andra människor alls i parken, varken anställda eller andra besökare. Många växter vi tittade på hade behövt en hand eller två och lite omsorg. Vissa växtsläkten som visades upp -inklusive hoya- verkade ha slutat uppdateras för sisådär 20 år sedan. Och avsaknaden av ordentliga skyltar (eller en karta!) gjorde att så mycket missades, framför allt på promenaden genom tematrädgårdarna, vilket var otroligt synd.
Hela parken kändes som någon haft en fantastisk idé, genomfört men sedan övergett den och lämnat ett par personer att hålla allt rullande -alldeles för lite för en så enorm park. Trots det rekommenderar jag verkligen ett dagsbesök till den som är intresserad av växter. Men förutom växter ska man nog inte förvänta sig någonting annat, och välj inte att stanna kvar över natten.
Det här kommer bli ett väldigt bildtungt inlägg, men jag ska försöka ta det i ordning. Knappt innan vi ens tagit oss in i parken såg vi Hoya diversifolia igen. Vi visste det inte då, men den här hoyan hittade vi överallt på Borneo. Den verkar inte alls kinkig med var den växer och såg vi den i full sol så blommade den helt fantastiskt. I Sandakan hade den till och med fått fäste i oljepalmplantagerna! Den verkar också ha en framgångsrik pollinerare för ofta såg vi frökapslar tillsammans med blommorna. I Tenom hade den spritt sig över hela parken.
Den här bron hade helt tagits över av diversifolia. Intressant nog var solsidan översållad av blommor, medan den andra sidan inte hade en enda blomma.
Det var väldigt knepigt att veta var vi skulle gå. Vi fick en karta som var väldigt översiktlig men också helt omöjlig att följa. Så fort vi kom in i området med visningsträdgårdar var de så snirkliga med höga murar att det inte gick att få en överblick. Trots det njöt vi av promenaden. En av de mest imponerande trädgårdarna var kaktusträdgården.
Efter dessa ”smågångar kom vi ut till ett område med 3 meter höga kaktusar, väldigt mäktigt! Vi såg även en hel del annat vackert.
Tyvärr upptäckte vi också myggorna när vi vandrade in i skuggan. Vi hade faktiskt varit ganska förskonade mot mygg i Kinabalu och jag blev lite chockad över mängden mygg och hur grymma de var.
På avstånd kunde vi se den efterlängtade hoyaträdgården! Tack och lov för högt klättrande hoyor. Däremot hittade vi ingen väg dit men antog att vi skulle komma dit så småningom.
Dessutom såg jag strax något väldigt intressant, ett område med Nepenthes! Det blev en extra bonus. Det lilla området för kannrankorna var väldigt talande för parken som helhet. De hade ett hus med full klimatkontroll och hade lätt kunnat husera ett antal kända och sevärda högländare, men istället var huset fullt med mestadels x ventrata som i princip kan odlas hursomhelst, varsomhelst. Kanske världens mest omhuldade ventratasamling. Det var åtminstone skönt att komma in i svalkan för oss ett litet tag. Trädgården utanför var lite bättre med lite större variation på lågländare. Många halvkvävda av ”ogräs”, men å andra sidan kan man ju inte klaga på att uppvisningen var onaturlig.
Nepenthes ampullaria visar upp ett typiskt växtsätt. En massa halvt gömda kannor i marknivå. Ampullaria skickar gärna iväg rotskott och sprider sig på det sättet.
Den ursprungliga stammen har för länge sedan tappat blad och kannor och ser förvedad och kal ut
Men skenet bedrar för i taknivå, 2-3 meter högre upp, lever och frodas den än. Ibland undrar jag varför jag gillar dessa växter med ett så fult växtsätt.
Efter ytterligare kringvandring och beundran av växter, många vilka jag inte ens har en aning om vilket släkte de tillhör (för skyltar var tyvärr också något som saknades i parken), lyckades vi stå vid utgången av den här delen av parken och därmed helt missa hoyaområdet. Vi var tvungna att gå tillbaka och sedan gena över ytterligare ett område för att hitta rätt. Jag undrar hur många andra områden vi missade för att vi inte visste att de fanns? En karta hade verkligen varit värdefull!
Själva trädgården var ganska liten till ytan, men en hoyafantast vet hur enkelt det är att klämma in hoyor. Det var en avlång rund yta med hoyor klättrande i träden som omgav området och behändiga stubbar utställda för hoyor att växa på. Området var väldigt ljust i den mening att träden runt om gav väldigt lite skydd mot solen och de flesta hoyorna växte i mer eller mindre direkt sol lätt filtrerat av omgivande träd.
Jag skulle kunna skriva hyllmeter men jag tror det är bäst att låta urvalet av bilder tala. Nu var det här ju inte vilt växande hoyor, men det var helt underbart att se så enorma exemplar lyckligt växande utomhus. Många var i blom eller i knopp. Precis som resten av parken verkade de vara lämnade lite åt sitt öde. Vissa stubbar saknade helt invånare utan att någon gjort försök att rensa bort döda växter eller ersätta dem. Och någon kanske borde göra något åt den där diversifolia som gör goda försök att ta över allting. Men det här lilla området var verkligen värt mödan att ta sig till parken. Och myggbetten!
Om något önskar jag att intresset för hoya verkligen ökar lavinartat så de kanske tänker att det är värt att utöka samlingen. Det har ju hänt mycket på hoyafronten och jag skulle gärna få chansen att se fler hoyor växa på samma sätt. Den här dagen hade vi dessutom sådan ”tur” att regnet inte kom förrän vi satt i bilen hem. Vi var visserligen varma, svettiga och lite matta efter rundvandringen, men jag tror det hade varit värre att vara blöta med.
Så här ser det ut när man är på väg att köra in i ett regnmoln. Borneo visade sig vara väldigt upp och ner och de flesta färder bestod i att åka uppför och nedför berg och in och ut ur moln. Nu ska jag försöka ge mig i kast med att välja bilder och visa från vår nästa destination på resan.
