Lite kannrankor

Jag arbetar på att lägga till fler av mina Nepenthes, men det tar längre tid än man tror. Och när jag väl kommit till skott har det alltid kommit en ny kanna som är så mycket finare att jag helst inte vill lägga upp de äldre bilderna. En av de stora nöjena med att odla Nepenthes är att varje kanna oftast ser annorlunda ut om man sköter dem väl (till en viss nivå av ålder på plantan). Och storleken tenderar att alltid öka så länge de trivs.

En av mina älskade maxima har åter börjat växa ordentligt sedan flytt och omplantering och visade upp den här fantastiska kannan som är den största hittills, och den första med det superfina höga, breda peristomet den här arten har.

Nepenthes glabrata tillhör de få småväxta kannrankorna, som tur är, där den sitter i ett vivarium. Men väldigt söt!

Den här fantastiska hybriden mellan burbidgeae och platychila har äntligen fått lite bredd i peristomet och börjar göra sina föräldrar rättvisa. Jag önskar fortfarande lite mer i storleksväg, men så lever den också i vanlig rumsmiljö så det kanske är för mycket begärt.

Som någon kanske anar så delar den kruka med Hoya imbricata (syn. maxima) som också växer fint i rumsmiljö. Många tänker nog att den här behöver en hög luftfuktighet och behöver odlas i ett terrarium/glasskåp, men så länge den kan krypa (och lägga sina blad mot något för att skydda rötterna) har den inga problem att växa i inomhusklimat. När jag fick den så hade den bara ”musselskal” (blad vikta mot sig själva) och trilskades, så jag petade in lite vitmossa i ”musslan” och då satte den genast igång och har växt på bra sedan dess.