Två variegerade hoyasläktingar med personlighet

Dischidia ruscifolia (variegerad) är jag väldigt förtjust i. Intressant nog ger jag inte så mycket för den vanliga, utfärgade klonen. Den är helt enkelt lite tråkig i mina ögon. Men den här får en så fin silvrig ton på det gröna som ger ett vackert ljusgrönt intryck. Det vita är ju trevligt med, men det är den gröna tonen som tilltalar mig. Den sätter gärna knoppar i varje nod och blommar med små, små vita blommor. Trots att blommorna är små doftar de ordentligt! Doften är behaglig och parfymlik, men saknar friska eller fruktiga undertoner. Inte en favoritdoft, men behaglig.

Ceriopegia woodii (variegerad) har en liknande historia. Den helgröna tilltalade mig inte, men när jag såg den variegerade blev jag förälskad. Givetvis var det sättet den färgas rosa/lila som tilltalade mig. När jag blev besatt av den (en vinter för några år sedan) så var den omöjlig att hitta just där och då. Efter mycket letande trodde jag att jag hade enorm tur när jag snubblade över en halvdöd och eländig planta i en blomsterbutik. Den mådde verkligen inte bra och balanserade på dödens rand många, många gånger. Ofta var den inte mycket mer än döda rankor som hängde som sytrådar nerför krukan.

Så fort det blev vår hittade jag givetvis många fina plantor istället och i två år suckade jag över min olycka hemma och kastade suktande blickar efter alla vackra plantor. Åtminstone lärde den upplevelsen mig slutligen att ha tålamod -alla växter dyker upp igen och det är oftast inte värt besväret att skaffa en dålig planta/stickling. Men det går ju -i somras var första gången min planta blommade och nu tror jag det går att säga att den återhämtat sig.