Drosera, sileshåren

Det här inlägget tänkte jag egentligen skriva igår. Men när jag började insåg jag hur eftersatta de stackars sileshåren var, både här på sidan och i sin hylla, så det hanns inte riktigt med.

Drosera filiformis ‘Carlifornia Sunset’ går självmant i vila då och då och formar under den perioden hibernaculum, en rund skyddad del precis ovanför jordyan. När det sker är det en bra ide att passa på att klippa bort de gamla bladen för att förfina plantan.

Jag är ingen speciellt bra Drosera-odlare, och jag planerar inte heller att bli det. Men det finns Drosera som är enkla och belönande att odla. En av anledningarna till att de är så svåra att få grepp om är för att de är ett så framgångsrikt släkte. Flera av de andra köttätande växtsläktena är mer nischade till ett visst klimat. Drosera däremot hittar du överallt. Det betyder också att olika Drosera behöver vitt skilda odlingsförhållanden. Ändå ges och skrivs det ofta bara generella råd som spänner över hela släktet. Många odlare försöker även så gott det går odla dem på samma sätt. Det är nästintill omöjligt att odla 50 droseror på 25 olika vis. Det är av samma anledning jag är en dålig odlare: jag har helt enkelt inte tillräckligt olika odlingsförhållanden för att göra dem lyckliga och jag har inte disciplinen att ge dem olika vattningsrutiner.

Drosera x badgerupii ska egentligen ha en varm viloperiod utan vattning, men den står hela året med lite vatten på brickan och verkar klara det fint. Här har den precis visat att den överlevt igen genom att börja skicka upp blommor. Om några veckor kommer fällorna ha fått tillbaka sin vackra röda färg.

Drosera burmanni sitter på samma bricka och är av en helt annorlunda typ av sileshår. Den är dessutom en i naturen ettårsväxt som dör efter en säsong. Trots det får de acceptera samma behandling.

Alla mina droseror får kranvatten och näring. Antingen genom samma spray jag använder till Pinguicula eller genom osmocote-kulor i substratet. Det svåraste verkar vara att inte övervattna dem så substratet blir syrefattigt. Bara för att växter klarar och vill ha ordentligt vått betyder det inte att de vill ha ohälsosamt substrat som det lätt kan bli. Jag försöker hålla substratet åt det sura hållet (pH-mässigt) för att ytterligare minska risken för alger, svamp och snabb förruttning men i ärlighetens namn verkar inte droserorna bry sig speciellt mycket om vad de växer i. Mina sitter i blandningar med torv och sten eller sand. Drosera adelae och prolifera sitter i sphagnummossa. Det är inte nödvändigtvis så att de behöver sitta i det, men de har gjort det från början och trivs och därför fått fortsätta med det. Jag försöker så gott det går reglera vattenmängden genom hur stora och hur höga krukor de sitter i.

Drosera regia är den växt som får mest näring härhemma.+ Jag kämpade med att få den lycklig länge och den simpla lösningen var helt enkelt att ge den mycket näring. Den har ett gäng osmocote-kulor i jorden och får regelbundet näringsspray.

Många droseror i odling “kräver” en viloperiod, framför allt de som hör hemma i de tempererade zonerna. De är vana vid en kall och mörk vinter eller het och torr sommar som de överlever genom att gå i vila. Det verkar dock som det går bra att odla dem ändå. Jag har varit fullkomligt urusel på att ge sileshåren vintervila, och mina försök har ofta slutat i förlust av plantor. De plantor som jag inte försöker tvinga i vila verkar dock växa lyckligt utan problem. Ofta har de en period där de självmant dör tillbaka lite och ser ledsna ut, men jag blundar bara och behandlar dem som vanligt och de verkar inte ha några problem med att komma igen. Många gånger undrar jag om jag inte skulle vara en mer framgångsrik odlare om jag inte läst någonting alls om skolboksexemplet av odling.

De vackra droserorna från petiolaris-komplexet är enkla och belönande att odla. Så länge de får det varmt och ljust växer de på. Jag har inte odlat dem så länge, men om jag visste hur trevliga de var hade jag skaffat dem tidigare. Drosera sp. aff lanata och Drosera paradoxa på bilderna nedan.

Det finns, ska det sägas, Drosera som kräver sin odlare. De vackra tuberösa (tuberous Drosera) droserorna har jag avvecklat efter att inte lyckats behålla någon mer än två viloperioder. Vissa arter sägs behöva hög luftfuktighet och är inte möjliga att odla i hemmiljö. Eftersom Drosera som inte trivs lätt blir verkligt fula (läs: ser ut som torkade komposthögar) så har jag varit restriktiv med att behålla Droseraarter. Jag prövar gärna nya arter, men har de inte visat upp sig inom en säsong eller två får de inte stanna. Trots det rekommenderar jag starkt att försöka sig på att odla dem.

Drosera binata gör sig fantastisk ute under sommaren och klarar sig ganska ok inne på fönsterbrädan under vintern. Men sitter den inte i söder skulle den nog behöva lite stödbelysning under våra långa vintrar.

Drosera adelae och prolifera är snäppet högre i svårighetsgrad, men har också förmågan att komma tillbaka från rötter och sprider sig lätt med skott om olyckan skulle vara framme. Dessa går att ge tropiska förhållanden vilket är enkelt att tillgodose hemma samtidigt som de inte ställer stora krav på ljuset. De är också fantastiska vivariumväxter.

Den här krukan med Drosera prolifera har stått i ett obelyst fönster under vintern, samtidigt som den kämpar mot levermossa. trots det håller den sig levande och ställer jag in den under lite mer ljus kommer den vara i gott skick om några veckor.

I vivarium lyser den med sin förmåga att sprida sig med blomskaften. När den ursprungliga placeringen blir för mörk eller kvävd har den redan hitta nya placeringar. För att inte tala om hur imponerande den ser ut när den växer tätt över ett område.

Drosera adelae är lite kinkigare än sin syster, men lättare att få tag på. Den sprider sig främst genom delning och rotskott, och även om jag själv inte odlar den tillsammans med andra växter sägs den kunna vara riktigt invasiv om den trivs.

Den kan klara av riktigt mörka placeringar, och får lite annorlunda bladform beroende på hur den odlas. Blad i ljusa förhållanden blir spetsigare och lite rödaktiga medan blad i mörka förhållanden blir bredare, rundare och tunnare.