Hoya macgillivrayi

Hoya macgillivrayi är en hoya som varit i odling länge men inte förlorat något av sin stjärnglans. Stora, väldoftande blommor och vackra mörka, blanka blad är en underbar kombination. Den kan bli riktigt stor, och vill ha mycket ljus och värme för att blomma, men har man något av det -t ex ett oskyddat söderfönster som man undrar vad man kan ha i- så är macgillivrayi ett givet val. Jag väntade länge med att skaffa en då jag inte hade platsen eller tålamodet, men när jag gjorde det var det förstås med målet att få se blommorna.

Med det målet i sikte har min macgillivrayi och jag gjort en lång resa. Det började bra. Den fick börja med att hoppa ner i bark och började snabbt växa och fyllde ut krukan. Nästa kruka valde jag en jordblandning till som kunde hålla lite mer vatten. Den fortsatte att växa i rasande takt. Det här var den Hoya som fick mig att på riktigt börja med torn-stöd i ett försök att tämja den. Den gick sådär. När den växer som snabbast behövde jag linda in rankan “färsk” vilket ofta resulterade i nakna rankor då antingen mitt kämpande eller tornet skadade de små färska bladen som sedan föll av. Den stackars plantan har många nakna varv på sitt stöd.

Trots jordblandningen var den väldigt törstig och behövde vatten i ett. Den kom på våren och redan året efter satte den sina första blomställningsskaft till min stora glädje. Först på våren och sedan på sommaren. Vårens föll av då den råkade torka ut för mycket. Ny, större kruka blev det igen. Sommarens gulnade och föll av under hösten. Nu hade jag ingen lösning och kände mig lite less på den.

Nästa år upprepades historien. Till våren satte den ett par blomställningskaft, men när försommaren kom och den exploderade i tillväxt hann jag inte med vattningen och de föll av. Igen. Nu var det dags för det tunga artilleriet och den fick hoppa i en självvattnande kruka. När den på sommaren fick nya blomställningsskaft vände jag mig till en odlare som har helt fantastiska macgillivrayi-plantor och bad om råd. Rådet jag fick var i princip att ladda upp den så mycket det bara går under sommaren vad gäller ljus och värme och vatten (och näring) och sedan när mörkret kommer ha den svalt och försöka få den att sakna ner så mycket det bara går. Så skulle den istället för att tappa blomställningsskaften sätta knopp när ljuset kom tillbaka och den vaknade upp. Jag följde råden och när jag kunde ana att blomställningsskaftet öppnade upp för knoppar i januari flyttade jag den från det svala rummet till datorrummet som badar i ljus och värme.

Knopparna kom och fortsatte växa. Att vänta på att knopparna skulle öppna sig var nästan outhärdligt. När jag väl trodde det var dags för dem tog det en vecka till: en vecka av att gå och titta på knopparna var och varannan timme hemma dessutom. Blommorna blev inte riktigt färgen jag hade förväntat mig, men storleken på dem övervann allt. Det är svårt att beskriva hur häftigt STORA de var, med vardera blomma 6 centimeter i diameter utan att platta till dem. De doftade väldigt starkt på kvällarna och från den första knoppen som öppnade sig till den sista blomman som föll av gick det 12 dagar, även om blommorna gick lite i omlott. Totalt sett tog det lite mindre än tre år från stickling till blomma. Trots kämpandet så känner jag mig nu redo för nästa klon.