De små blir gärna gåvor som fortsätter ge

Dischidia har mycket som går emot dem, men en av fördelarna med dem är att när de väl börjat blomma fortsätter de gärna i evigheter. De jag odlar är valda främst för växtsättet och generellt sett små graciösa blad och rankor, även om undantag finns. Men nog uppskattar jag att det alltid går att hitta någon liten blomma när man står och pillar med rankorna.

Dischidia truncata är väldigt söt och tät som planta men blommorna gör sig nog bäst på foto. Den tappade en del av blomställningsskaften under sommaren men verkar nu nöjd på sin plats och blommar på.

Dischidia ovata är faktiskt ett trevligt undantag som dels får blommor i den större storleken (för att vara Dischidia då) och dels kan få ganska stora blomflockar -det gör faktiskt att man märker av blommorna.

En ranka av min variegerade Dischidia ruscifolia har fått lite sämre silver, och här ser man faktiskt att den inte bara är yttervariegerad utan även fullsilver – om det varit en Hoya hade den varit enormt dyr och eftersökt, men som tur är hör den hemma hos Dischidia och kan därför hittas och avnjutas ganska enkelt. Jag föredrar faktiskt den lite fläckiga looken och hoppas den håller sig sådan.

Även baksidan är vacker på denna ranka

Nu var inte den här rankan i blom utan istället får ni nöja er med en bild på en planta i ett av mina vivarium som är i blom just nu. Den här har ju sådan tur att den också hör till de få Dischidia som har en märkbar doft -i själva verket doftar den ganska starkt och trevligt. Som synes ser bladen helt annorlunda ut där de växer i vivariumet -de är blekare, tjockare och sitter tätare. Men båda är sticklingar från samma planta.

Hoya och Dischidia är ju ganska nära släkt och ibland blir det mer eller mindre tydligt. Men i de här knopparna hos Hoya flagellata (gold) tycker jag att det går att se mer likheter än vanligt.