Så har jag trillat dit igen med Hoya bella

Jag har gnällt lite tidigare om min innervariegerade bella, och det fruktansvärda växtsättet den får hos mig -det jag kallar ufo-sättet, med grenarna rätt ut. Av en slump (och ett glömt vattnat fönster under förra året) upptäckte jag att bästa sättet att tämja den är att torka ut den kraftigt. Den torkade ut så mycket att grenarna hängde rätt ner och ett tag där var jag oroad att den helt enkelt hade dött av.  Men vid vattning så fick den tillbaka hälsan, även om den inte hade kraft att lyfta upp grenarna igen. Plötsligt hade det blivit en vacker planta!

Uppmuntrad av framgången råkade en liten stickling av Hoya bella ‘Anneke Buis’ trilla dit i en varukorg vid en beställning. Köpet var inte speciellt genomtänkt och sticklingen fick stå och rota sig och stampa hela sommaren. Den stod mörkt och växte inte mer än ett par bladpar, och till slut var jag tvungen att bestämma mig för vilken plats jag skulle ge den.

Jag har ofta tänkt att Hoya bella är en så missförstådd växt och ofta tolkas som svårare än den är. Den har en lång historia av att odlas, och precis som gamla kulturväxter har den ofta en förmåga att anpassa sig till olika odlingsomständigheter. I Sverige så visar det sig ofta med att krukväxterna är relativt köldtåliga och gärna saktar ner under den svala och mörka vintern. Samtidigt så är bella ytterst tålig mot värme och ljus och jag odlar mina i bra ljus och värme där de växer snabbt och dricker mycket. Även om den går bra att odla svalt så blir det en extra svårighet eftersom man behöver vara mycket mer försiktig med vattningen. Och odlas den mörkt/skuggigt så är det viktigt att det inte blir för varmt. Bor man i ett varmt hem som jag så är det bättre att se till att de får gott om ljus än försöka hålla temperaturen nere. Av den anledningen ser jag till att bella får en hyfsat ljus/varm plats. Tyvärr är de platserna åtråvärda och för att motivera platsen bestämde jag mig för att samplantera ett gäng variegerade växter. Vid den tidpunkten hade jag inte ens skaffat alla (den fjärde väntar fortfarande på ett bättre rotsystem för att hoppa ner i krukan) men jag började glatt plantera.

Ni som läser detta har kanske redan räknat ut vad som gick fel. För att få en vacker bellaplanta borde jag torka ut den ordentligt för att få ner grenarna. Men i en samplantering kommer den mest kraftfullt växande plantan stjäla all fukt på bekostnad av svagare plantor. Och bella är en synnerligen kraftfullt växande Hoya. Långt innan grenarna ens ger sken av att hänga så börjar de andra växterna skrynkla ihop och dö bort och jag är tvungen att vattna. Och resultatet blev ytterligare ett ufo.

Från 5 bladpar i oktober så är ‘Anneke Buis’ nu lite över 80 cm bred och det enda som är kvar att hoppas på är att grenarna faller när de blir tillräckligt långa. Bilderna är inte de bästa, men det är oerhört svårt att fotografera en nästan meterbred planta inomhus.

Den är också oerhört tredimensionell och faktiskt ganska ful med alla förgreningar i alla nivåer som sticker ut åt alla håll. Det enda som gör att jag förlåter den för tillfället är den underbara doften den sprider. Nu funderar jag allvarligt på om jag ska försöka ha tålamod tills dess grenarna blir långa nog, eller om jag ska pröva att hänga tyngder i grenarnas toppar.