Vissa hoyor blir bara bättre och bättre med tiden
Jag tror alla som odlat hoyor (eller en hel del andra växter med för den delen) märkt att de tenderar att bli bättre med åldern. Det är inte ovanligt att se en storbladig skönhet, beställa en stickling och få hem en rackare som börjar producera små blad och sällan når upp till moderplantas skönhet. Förrän den växt in sig vill säga, och plötsligt börjar producera stora underbara blad som påminner om varför man beställde den en gång i tiden. Eller blivit charmad av en vacker bild på nätet, som en full flock blommor hos en macgillivrayi, och inse att det visst bara blev 2-3 blommor i flocken hemma. Först efter några blomningar så dyker de ikoniska blomningarna upp. Med den kunskapen i bagaget blev jag ändå positivt överraskad av den vackra Hoya cutis-porcelana.
Hoya cutis-porcelana är verkligen en behaglig hoya som är lättväxt, hyfsat snabbväxt och lättblommad -och blommar dessutom gärna på många blomställningsskaft samtidigt. Den är mindre och lätt att tämja med helt acceptabla blad. Det jag tidigare haft anmärkning på är dock att det är ganska få blommor i flockarna. Därför blev jag helt förtjust när plantan (efter en hemsk vinter hos mig, ska jag erkänna, den har haft det tufft) på sina gamla blomställningsskaft helt plötsligt började producera blomflockar med runt 20 blommor istället för runt hälften som den gjort tidigare.
Att det dessutom skedde mer än en gång -för tillfället har den tre blomflockar med runt 20 blommor- tyder på att det inte är en tillfällighet, och nu ser jag fram emot plantans utveckling med förnyat intresse kan jag säga.
