Egentligen odlar jag väl Dischidia

För två år sedan skrev jag att jag trots allt inte odlade Dischidia… i alla fall inte officiellt. Sedan dess har det väl trillat in både en och flera ytterligare och det börjar väl bli dags att ta tillbaka det påståendet. De är inga hoyor, det är sant, men visst kan de vara väl fascinerande ändå. Förra året hade jag turen att få hem ett par kloner av Dischidia major. De hade oturen att komma med falskt spinn som gick ganska hårt åt dem under omställningen, men väl behandlade har de börjat växa.

Dischidia major är en av de arter som bildar urnor där myror bor i naturen. I urnorna växer sedan rötter som drar nytta av den näring som myrorna lämnar av. Även det här gamla bladet hade rötter som växte in i det sedan tidigare. Jag undrade varför det satt kvar på noden, dött som det var och på god väg att förmultnas, och det var först när jag började dra och rycka i bladet som rötterna lossnade och jag kunde ta bort det.

Dischidia major får inte enbart myrblad utan även vanliga blad. De vanliga bladen är runda och mindre än de modifierade bladen, och det är inte ovanligt att man får hem en ranka utan myrblad när man väntar på en major-stickling.

Myrbladen har en fascinerande utveckling. Det är faktiskt blad som vänds ut-och-in, även om det är svårt att föreställa sig när man ser den färdiga urnan.

Jag hade tänkt dokumentera det här bladets utveckling till urna, men det tar emot att rapportera att jag faktiskt bröt av det vid ett fototillfälle. Det är sällan man får möjlighet att se en urna formas som är så bred. Ofta sker själva vrängningen av bladet mycket tidigt i bladets utveckling när det är så pass litet att det är svårt att se. Istället bjuder jag på en färdigutvecklad urna från samma klon i en annan kruka.

Nu väntar jag bara på blommor, för det har major inte givit mig än. En annan som har gett mig blommor och därmed bekräftat sin identitet var min nykomling Dischidia vidalii. Den har börjat växa nu efter den lite tuffa starten och jag kan knappt bärga mig innan den här växer upp till en planta.

En annan som fortsatt blomma är den ursöta men lilla Dischidia tomentella. Hur kan ens hjärta inte smälta inför detaljrikedomen i dessa pyttepyttepytteurnor?