Äntligen sommar

Det har varit en speciell vår i år som fått flera av mina växter att visa en ny sida. Eftersom majoriteten av alla fönster vetter söderut så är det varmt hos oss. Ett vanligt år har vi ofta öppet och vädrar från april, men åtminstone maj. I år däremot bet kylan sig fast ordentligt och regelbunden vädring började först i juni. Det ledde till några intressanta effekter: de fönster som vi vädrat i oavsett har varit oerhört kalla, och resten av fönsterplatserna har varit extremt varma. För de som haft det kallt har det inte varit en uppskattad period. Många blad har gulnat och fått fula fläckar, men kanske mer intressant är de nya färger blommorna visat upp. Min Hoya macgillivrayi (Coen River) hade över 30 knoppar i våras och jag såg som bäst fram emot blomningen när kylan slog till och chockade plantan. Till slut höll bara två knoppar, och blommorna fick en extremt ljus färg.

Den står precis där fönstret vanligtvis är öppet, så det kanske är förståeligt att minusgrader fick den att abortera bort knopparna. Jag får vara tacksam att det ens blev två blommor i slutändan!

Hoya lasiantha fick också problem med sina blommor. De flesta av mina växter i de kalla fönsterna har blommat väldigt restriktivt, men lasiantha precis som praetorii är en blommaskin och så länge den lever så blommar den. Kylan ger den däremot lätt missbildade blommor med röda fläckar och en bikrona som förlorar massa.

Den missbildade bikronan gör släktskapet med praetorii ännu tydligare. Nu har det ju hittats lite fler kloner av dessa två arter som ligger närmare varandra i utseende, så andra som är mer kunniga menar på att det kanske blir någon slags hopslagning i framtiden. Och det är nog inte så svårsmält, egentligen.

Roligare har det verkligen varit i de varma fönstren! Bara som referens så ser det ut så här en solig sommardag med vädringsfönster och balkongdörr i det här fallet öppen.

Under den kalla våren så har solen värmt precis lika mycket genom fönsterna, vilket gett en stabil temperatur på uppemot 40 grader och ibland mer. Det har resulterat i en del gulaktiga blad och slitna plantor, men samtidigt har jag aldrig haft en så fin blomning. Till och med några envisa arter jag nästan gett upp hoppet om blommor har visat sig för första gången -men de kommer få egna inlägg, så det kommer. Den jag blev mest förvånad över var Hoya lanceolata.

Det här är en av de växter som det ofta rekommenderas sval placering till -fast jag har prövat de flesta placeringar, och sval gör inget annat än att få den att växa långsammare hos mig. Nu har den aldrig växt bra hos mig. Den växer ofta i en lång tråkig ranka, som jag klipper av, och så skickar den ut en ny. Den enda anledningen till att jag fortfarande odlar den är att blommorna doftar underbart (mer åt pauciflorahållet än bella) och håller i tre veckor. Men i höstas placerade jag den längst in i hörnet i vardagsrumsfönstret: på det sättet slapp jag se eländet och ändå njuta av doften då och då. När fönstret blev galet varmt var jag inte särskilt motiverad att rädda den, så den fick hänga där den var. Inom ett par veckor i den extremt heta och ljusa placeringen gjorde den en helomvändning och helt plötsligt gjorde den vad den aldrig gjort förut: grenade ut sig.

På rekordtid slängde den ut massor av nya tillväxtpunkter och givetvis, knoppar. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle få en full planta av denna, men nu sträcker den sig åt alla håll och kanter.

Ytterligare en positiv effekt av den höga temperaturen (som även ger en kraftigare sänkning till nattemperatur) är att min favorit sp. SLM-02 öppnar sig mer (men inte helt) än den vanligtvis gör, helt utan hjälp av fukt eller manipulation.

Den har blommat helt fantastiskt i värmen och aldrig haft så många knoppar och blommor som raskt avbyter varandra. Vissa av bladen, de större den fått under vintrarna, har blivit ordentligt solblekta och slitna, men vad gör väl det när blommorna stjäl hela showen?