Hoya finlaysonii -vilken väljer du?
Om man inte är alldeles fanatiskt förtjust i vackra, nervade hoyor så inser man snart att det finns alldeles för många inom finlaysonii-gruppen än det är möjligt att odla, och fler dyker upp varje dag. Och det finns stor chans man kommer till samma slutsats även om man är fanatiskt förtjust i dem. Jag har odlat många, och trots att jag bara försöker behålla de absolut vackraste så blir det bara fler och fler. Det kommer dyka upp flera här innan året är slut kan jag lova.
Ett av problemen med den här gruppen är att utseendet på dem är väldigt flytande. Det är långt ifrån ovanligt att stöta på en callistophylla med en blomma som ser ut som en typiskt finlaysonii och tvärtom. Inkluderar man meredithii, crassicaulis och många fler arter tillsammans med många oidentifierade insamlingar får man ett gäng variabla hoyor med detaljer som glatt hoppar över artgränser. Jag misstänker att vi i framtiden kommer få se mycket hända när det kommer till dessa hoyor. Tills dess kommer jag använda namnen mina kommer med, även om det i vissa fall kanske verkar underligt.
En av mina favoriter är den klassiska Hoya finlaysonii (EPC-318). När jag började leta efter den här klonen var den oerhört svår att hitta. Inte nödvändigtvis för att finlaysonii är svåra utan för att det finns en oerhörd mängd odlade kloner och när någon blir mindre populär försvinner den snabbt. Jag köpte först en utan EPC-numret som jag misstänkte var samma, och när den visade sig vara så fin som jag trodde ägnade jag ytterligare ett halvår åt att jaga en med den kompletta beskrivningen och ID-numret.
Blommorna är samma söta, citrondoftande blommor man förväntar sig, men det är bladen som jag är förtjust i. Just denna klon får väldigt varierande blad beroende på hur den odlas. Bladkanterna är vackert vågiga, och nerverna är nästan alltid tydliga och lätt uppresta från bladytan.
Odlas den mörkare så blir bladen lite mattare, mörkare och hårigare, och odlas den ljust blir bladen blankare, får mer kontrast och en ljusare färg. Till det varierar silverfläckar och form och storlek på bladen stort. Det gör plantan helt fantastisk i mina ögon.
En rad av mina finlaysonii blev olyckligt utan vatten tre veckor i somras, och det syns i vissa av bladen som blev ärrade av torkan. Men det är en tålig art som hanterar nästan allt väl utom övervattning.
Två kannrankor som har blivit lite större sedan sist är den häftiga hamata x edwardsiana ovan och spathulata x spectabilis nedan. Båda har varit lite hämmade i växten då de flyttats runt och inte riktigt funnit sin plats, men ändå går det att se tydligt utveckling hos kannorna. Just denna utveckling hos kannorna gör att jag aldrig tröttnar på att odla dem.
Sist ut för dagen är den vanliga Dischidia (vidalii x sp. Camiguin Island) även fast den sällan syns under sitt riktiga namn utan förekommer under ett antal artnamn i handeln. Som kuriosa patenterades den faktiskt under namnet ’Supha08’ (patentet kan läsas här) men jag tycker det är ett knepigt namn att använda. En fördel kultivaren har är att den har hyfsat stora blommor (för att vara Dischidia) och när blomställningsskaften blir äldre växer gärna nya blomställningsskaft ut från det gamla, så flockarna ger intryck av att bli större och större med åldern.
