Nu är julen nästan här

Och det innebär att årets inlägg nästan är slut. Det kanske har varit uppenbart, men de inlägg som publicerats här i december skapade jag tidigare under hösten, när jag insåg att tiden inte skulle finnas till att göra det på ett ordentligt sätt. Jag ville dela med mig av mitt odlingsår och hoppas det varit uppskattat. Nu blev mitt december ännu mer hektiskt än jag hade planerat, så det var nog tur att det blev gjort i god tid. Nu sitter jag här dagen innan julafton och skriver dagens och morgondagens inlägg. Det måste ju ändå bli en klassisk adventsserie, trots allt!

En annan Hoya som blommade första gången för mig i år var Hoya vaccinioides, även känd under dess synonymers namn, Hoya dickasoniana och Hoya weebella. Det tog några år för den, men det var inte plantans fel. Hoya vaccinioides är förmodligen den främsta av de ”kvastliknande” hoyorna (där t ex chinghungensis, engleriana, bella och ett antal nya arter som publicerats i Kina de senaste åren ingår). Den växer rasande fort, så rasande att den faktiskt inte trivs särdeles bra hos mig. Precis som andra hoyor växer den i bark och får vatten någon gång i veckan, och den torkar ut alldeles för mycket. Trots det har den fått en sådan storlek att det är svårt att fotografera den. En egenskap de ”kvastliknande” hoyorna har är att de gärna kan få fler än två blad vid varje nod -tre och till och med fyra blad per nod är inga konstigheter. Hoya vaccinoides utnyttjar denna egenskap rejält och det gör att plantorna oftast fyller ut väldigt vackert. Blommorna är hyfsat stora -nära bella i storlek, jämfört med de andra- och håller i upp till en månad. Dessutom doftar de, visserligen svagt, men av samma goda doft som bella har.

Den är ingen favorit hos mig på grund av att den inte riktigt passar in i mitt sätt att odla och vattna, men som art är den en fantastisk krukväxt. Jag skulle gissa att med lite mer uppmärksamhet, och odlad i en lös jordblandning istället för bark, så kan den lätt bli kronan i vilken växtsamling som helst.

En annan som inte riktigt är en favorit men som äras bör hemma just nu är den gula Dischidia hirsuta (NS00-012). Jag måste säga att ljusa blommor passar hirsuta bättre än de mörka, och i full blom är den sannerligen en liten julgran med sina lysande blommor.

Jag ska erkänna att hirsuta sakta har krupit in i mitt hjärta under årets gång trots att det inte är en hoya. Nästa år hoppas jag få tag på ett par av de kloner som har tvåfärgade blommor, med kombinationen ljusrosa och vit samt röd och gul. Jag har bara sett dem på bild, och de verkar främst finnas på andra sidan Atlanten, men vem vet om de dyker upp i Europa.

Något som faktiskt dök upp i Europa i en växtbutik var en variant av Dischidia nummularia som jag haft ögonen öppna efter i flera år. Den har speciellt söta små blad, som är lite mindre runda. Nu är det alltid vanskligt att köpa en planta efter en bild, och bestämma ID utan blommor, men jag hoppas den kommer visa sig vara nummularia var. gaudichaudii (fast det verkar inte som att det är en äkta variant). Tiden får utvisa helt enkelt.

Ytterligare en Hoya som blommade för mig i år var Hoya sp. Sarawak (pink flower), numera mer känd som Hoya latifolia. Jag var helt oförberedd på blommorna, som även är tråkigt små mot de fantastiska bladen.

Den har inte växt speciellt väl för mig, och det var först när en blomma stack upp som jag insåg att det visst var blommor där. Blommorna var förutom små även doftlösa, och jag blev lite besviken över att de inte ens var ordentligt rosa. Knopparna var lysande rödrosa, medan insidan var mer klassiskt beige. Eftersom baksidan är så starkt färgad skiner färgen igenom och gör blommorna rosaaktiga.

Andra mer frekventa blommare gav mig mer nöje. Vackra hoya erythrina (som har fått acceptera en sämre plats och sällan får den uppmärksamhet plantan förtjänar längre) visade sig blomma med brandgula blommor istället för gula växande i ett kyligare rum.

I motsats så blommar Hoya thuathienhuensis nästan helt vitt istället för ljust rosa i samma rum. Jag har inte gett speciellt mycket uppskattning till tunnbladiga hoyor generellt, men thuathienhuensis är undantaget. Dess mörka rankor och sättet den blommar på långa blomställningsskaft kompenserar för tunnbladigheten. Och blommornas nästan transparenta färg är helt i en egen klass. Med en underbar mandelliknande doft, som pricken över i:et.

En gammal goding som jag tror jag visar nästan var och varannan kanna på är Nepenthes (glandulifera x veitchii ‘Candy’). Just när jag tror jag vet hur den kommer se ut så överraskar den mig. Det kanske inte är den vackraste av mina kannrankor, men den är lättodlad, trevlig och håller mig alltid intresserad. Från att ha sett ut som en dåligt typad veitchii de senaste kannorna visar den återigen upp lite mer glandulifera.

En nykomling för i år som var ett ganska impulsivt köp men som har väckt mitt intresse är Nepenthes robcantleyi x mollis. Den är väldigt liten än, men har visat god växtförmåga och peristomet ser ut att bli intressant. Den får avsluta dagens inlägg. Imorgon är det dags att återvända till det jag älskar allra mest -och det är de blad som förgyllt mitt hoyaår.