Nu våras det igen
Efter att ha tagit en välbehövlig paus så börjar våren kännas, även om snöovädret yr utanför fönstret. Det ökade ljuset får många nya rankor att försiktigt sträcka sig upp och även hos de mer känsliga växterna börjar det anas knoppar. Våren är ett perfekt tillfälle att börja fila på den gamla önskelistan och gå igenom krukor, etiketter och förrymda rankor. En önskeliste-växt som jag införskaffade förra året var Dischidia lancifolia. Redan första gången jag såg bilder på den var jag imponerad. Röda blommor och avlånga, nervade blad. När arten sedan dök upp i en europeisk butik var jag förstås tvungen att klicka hem den. Det var inte samma klon, den som såldes hade mycket större och bredare blad, men den såg ändå intressant nog ut. Två ennods-sticklingar anlände i mars 2021 och satte raskt igång att växa.
Lagom till jul dök den första vackra men ack så lilla röda blomman upp.
Även om de röda i blomman ger en underbar kontrast (eller kommer göra det, när fler dyker upp) så är det helt klart bladen som gör den här plantan. Den är ännu inte helt utfärgad (redan idag när jag skriver detta är de äldre bladen mer bronsfärgade av ljuset) men även utan rödtoning är kombinationen av de smala, mörka rankorna, de ljusa nerverna och både nya mörka blad och äldre gröna blad fantastisk.
Jag tycker även den växer fint på stödet, något som inte är helt självklart för alla rankor. Helt klart en väldigt trevlig Dischidia att odla, även om jag gärna hade velat ha de lite smalare, elegantare bladen som andra kloner kan ha.
En annan önskeliste-växt, inte från förra året utan från 2020, var Hoya sp. aff. chinghungensis. Ibland kräver en växt sitt tålamod, fast i detta fall var det inte växtens fel att det tog så lång tid. Jag hade beundrat detta planta hos en vän, och extremt generöst så kom jag en dag hem med väl över en handfull rankor av denna. I ren iver att snabbt få en lika fin planta satte jag ihop sticklingarna i en kruka. Det ledde visserligen till en full kruka, men även till en kruka som om och om igen torkade ut för mycket och nytillväxt som oftare dog bort än växte ut. Trots att dessa generellt sett blommar tidigt så dök inte de första blommorna upp förrän till förra hösten.
En av anledningarna till att jag tycker den här växten är så intressant är att den inte riktigt passar in hos någon art. Blommorna är väl mest lika bella, men även där finns tydliga skillnader (som bikronans spetsar). Bladen blir vackert spaderformiga och väldigt suckulenta med åldern, de liknar mest chinghungensis. På senare tid har en hel radda liknande hoyor från Kina publiceras, men jag vet inte om någon av dessa passar in, eller ens om dessa publiceringar kommer hålla vid närmare granskning.
Bladverket ger en fin planta och blommorna är väldigt svagt väldoftande. Tyvärr höll blommorna bara i runt två veckor, vilket är respektabelt hos Hoya generellt, men har svårt att mäta sig mot chinghungensis och vaccinioides månadslånga blomningar.
