Några kannor en måndagskväll
Förra helgen var Nordiska Trädgårdar, och som brukligt (och trots att jag verkligen försökte att inte återupprepa gamla synder) följde en hel bunt växter med hem. Det är helt fantastiskt hur många nya saker som dyker upp framför ögonen, även fast man redan tagit ett eller fem varv. Jag kommer säkert återkomma till det i ett senare inlägg, men inte idag. Idag tänkte jag istället visa upp lite vackra vår-kannrankor. Under vintern som varit lite väl sval så har de flesta kannor blivit små och stressade, men så fort temperaturen drog sig uppåt så återgick de till en mer normal form. De behöver nog ännu en månad för att helt återhämta sig, men vi är på god väg.
Min älskade veitchii (Murud Striped x Candy Striped) har varit ganska färglös, men får åtminstone mer utvecklade kannor i år med bredare peristom. Den har stått still och stampat i nuvarande storlek ett tag och jag misstänker att den kanske vill ha en bättre plats för att ta ytterligare ett steg framåt. Fast jag är ganska nöjd med den som den är.
Ytterligare en kannranka som visat på en ganska enastående peristomutveckling på kort tid är Nepenthes (copelandii x veitchii), här med två gamla kannor som kommit direkt efter varandra. Jag skrev om den här i december men som synes är det inget som stoppar den just nu.
Nepenthes bicalcarata är en speciell kannranka. Jag tycker den är helt bedårande som ung, men så fort plantan får lite storlek blir den ganska tråkig, faktiskt. Jag klippte ner den i höstas, och under vintern blev kannorna ganska små. Intressant nog behöll “tänderna” lite mer av storleken än kannan. Det gjorde att kannorna blev lite extra spetsiga.
Ytterligare en som blev nedklippt var min Nepenthes ‘Gaya’. Den växte som ett helt ogräs, blev galet stor på alldeles för kort tid och råkade sedan torkas ut alldeles för mycket i växtspurten. Jag löste det genom att helt enkelt klippa av det mesta. Det är inte alla kannrankor som glatt skjuter sidoskott som ‘Gaya’ kan göra (ett annat exempel är x hookeriana) men de som gör det blir faktiskt väldigt snygga när de blir nedklippta och hålls i liten (låg kanske är ett bättre ord) storlek.
Nepenthes Nepenthes (hamata x edwardsiana) fick flytta till en kyligare placering, något den inte alls gillade. I början när jag odlade denna så försökte jag hålla den svalt (som generellt rekommenderas) och det var inte speciellt givande. När jag gav upp och placerade den varmt och ljust och “normalt” för en tropisk växt satte den omedelbart igång. Av någon anledning jag har svårt att förklara idag tänkte jag att det vore rimligt att försöka odla den svalt igen, då jag mer eller mindre har äkta höglandstemperaturer i ett rum under vinterhalvåret. Det passade den inte alls, och den slutade i princip att växa. Intressant nog så började de små outvecklade kannorna den fick första gången jag odlade den svalt att utvecklas från den lägre delen av plantan när nytillväxten och den del som utvecklas i varm temperatur stod still! De blev fortfarande bara runt hälften så stora som de “varmutvecklade” kannorna, men ändå en fascinerande process.
Ytterligare en liten tandad flyttade hit förra året, nämligen Nepenthes (veitchii x edwardsiana). Den har växt väldigt fint, men blev stressad under vintern och har precis börjat ta sig igen. Den är redan mycket större än halvsyskonet ovan. Tyvärr är den lite blek och tråkig i färgen. Jag hoppas på lite mer röd färg med åldern, annars har den nog svårt att slå sig fram bland favoriterna.
En mycket snyggare, vanligare och billigare måste-ha kanna är den ursnygga Nepenthes (lowii x ventricosa), också kallad Nepenthes x briggsiana. Min har inte riktigt kommit igång än då den växer lite fort och konstant är lite väl torr, men den står på omplanteringslistan till ett våtare substrat i år så i höst hoppas jag på en spektakulär planta.
Som bonus för att du kommit så här långt så blir det några extrabilder på ett par söta små hoyor. Hoya heuschkeliana (variegerad) blommar så vackert nu, inte bara med en eller två flockar som under vintern utan med minst fem åt gången.
Hoya microstemma är en av mina stora (små) favoriter, men är så svår att fotografera. Blommorna i flockarna öppnar sig gärna i omgångar, vilket knappast ger vackra foton. Istället blir det ofta en blandning mellan intorkade blommor och knoppar som just öppnats. Men vad gör väl det när plantan översållas av de små flockarna. Blomställningskaften visar även en tydlig tendens till att dela på sig, vilket leder till att de små flockarna ser mycket större ut när de sitter två och tre tillsammans.
