En Hoya som jag så gärna skulle vilja älska

I grunden är Hoya shepherdii en fantastisk hoya. Den har odlats länge, är väldigt tålig och har ett ganska unikt utseende. Jag köpte min i en blomsterhandel där den dök upp bland de massproducerade ampelväxterna. Bladen kan vara utsökta. De är avlånga och suckulenta men väldigt smala och påminner som små kanoter (eller en halv bönskida -men så kallas den även bönhoyan då och då). Ovansidan är mörkt grön och glansig och undersidan ljusare grön. Den hänger vackert på grund av de tunga bladen även som ganska liten planta. Den blommar med små luddiga vita blommor med en röd fläck i bikronan. Baksidan är vit eller rosa beroende på den omgivande miljön och är baksidan rosa skiner det gärna igenom så blommorna ser lätt rosa ut. När den väl blommar sätter den blomställningsskaft och blommar på dessa i många noder samtidigt. Blommorna öppnar sig gärna en och en i flockarna, och flockarna öppnar sig ofta med några dagars mellanrum. Det gör att trots att själva blommorna inte sitter kvar uppseendeväckande länge så pågår blomningen på själva plantan mycket, mycket länge.

Att blomningen pågår tills dess sista blomman har fallit är ofta uppenbart på grund av doften. Hoya shepherdii doftar ljuvligt, väldigt blommigt och inte särskilt ”hoya-aktigt”. Doften sprids direkt när en knopp börjar öppnas och så länge någon blomma är öppen på plantan går det inte att undvika att känna doften på kvällarna (eller dagarna, även om doften är svagare då). Visst låter det som en helt fantastisk hoya?

Jag hade faktiskt aldrig tänkt skaffa en shepherdii. Den kändes vanlig, och såg aldrig speciellt intressant ut på bilderna jag såg. Men när jag upptäckte den i blomsterhandeln och såg bladen ändrade jag mig direkt. Ivrigt bar jag hem den redo att älska den, men kärleken var inte ömsesidig.

För mig har det varit stört omöjligt att få den till en fin planta. Det är nämligen så att trots att den är väldigt tålig så får den genast fula blad om den inte växer på sin favoritplats. Bladen blir så lätt snea och vinda och klämmer man in den i gott ljus blir bladen vackra, så länge de inte växer mot andra blad eller plantor, för då blir de minsann fula då med. Jag tror jag har planterat om den tre gånger, inte för att den varit direkt missnöjd utan för att jag så gärna skulle vilja ha en vacker planta och inte otyget min planta förvandlas till. Jag har inte skrivit om den speciellt mycket tidigare för när jag väl fångar en vacker flock helt öppen så är det alltid fula blad som omger den.

Men nu har jag gett upp. Numera är den samplanterad med en vacker Dischidia som har mindre, men jämna, blanka blad i ungefär samma ton, och tillsammans bildar de en lite vackrare planta. Sedan har den fått hänga i ett mörkt och dragit fönster. Bladen får bli hur fula de vill nu, men den blommar fortfarande regelbundet och doften får jag åtminstone njuta av. Jag är fortfarande övertygad om att Hoya shepherdii kan bli en fantastisk planta, men det verkar inte bli hos mig.

Hoya lockii är ytterligare en planta som jag inte är speciellt stolt över, men med blommorna som doftar choklad och håller i en månad är den precis som shepherdii värd sin plats. Den är ett litet tröstpris nu när pauciflora har slutat blomma under den ljusa sommaren.

Slutligen får Dischidia truncata hänga med på ett litet hörn här på slutet. Den bildar snabbt en väldigt vacker och sirlig planta till skillnad från de två hoyorna ovan. Och tur är väl det. Jag är mycket förtjust i färgen på blommorna, men blommorna är så små att de nästan avnjuts bäst på bild. Jag finner ett visst nöje i att gå nära och pilla och hitta alla blommor (för blommar gör den gärna) men det är inte en växt som odlas för blommornas skull.