Det har varit ett långt sommarlov

Och energin har inte varit på topp att ordna med den här sidan. Sedan hösten förra året har vi haft fulla händer med att ordna en skada i köket, vilket har betytt att golvet har behövt läggas om. Och sedan blev det lagt fel, och inte mindre än två gånger har arbetet behövts göras om. Det har lett till stora störningar i hur jag vanligtvis sköter mina växter. Förutom mina vivarium (varav jag var tvungen att helt tömma två) så odlas alla mina växter öppet i hemmet (men för det mesta under ljus). Jag skulle verkligen inte ha något emot att ha odlingsskåp eller liknande som skulle ge växterna lite mer marginal, men tyvärr håller inte resten av hushållet med om den strålande iden.

Hoya nicholsoniae (syn. hellwigiana) har de underbaraste små väldoftande blommorna

I våras var det på väg att ljusna, och jag fick till och med inspiration att börja återplantera mina stackars vivarium, när det visade sig att golvet behövde göras om en andra gång just innan midsommar. Det ledde till att ett av rummen blev omöjligt att nå i nästan tre veckor (inklusive de stackars växterna där) och återigen blev det till att tömma skåp och flytta runt växter till tillfälliga platser. Inte speciellt roligt, med andra ord!

Hoya sigillatis har inte varit en växt som behövt orimligt mycket uppmärksamhet. Som ung planta var den bara omöjlig att skynda på och få i blom. Men nu när den fått några år på nacken är den en blommaskin med vackra röda blad som grenar sig oerhört vackert. Håller du också på att bli galen på din unga planta, stå ut och vänta. Den är värd det!

Men tack och lov blev köket äntligen gjort ordentligt och under sommaren har jag fått allt på plats igen. Jag vågar nog påstå att det mesta är återhämtat och på rätt plats, och mina vivarium börjar sakta men säkert fyllas igen. Dessutom har annat i livet fått företräde nu när den där gamla surdegen som varit köket äntligen löst sig.

Det har inte blivit mycket fotat heller under sommaren, men lite har jag allt hunnit med och det hoppas jag dela med mig under hösten. Och allt har inte varit dåligt: jag har lyckats odla många av mina vivariumväxter i krukor (sedan om jag kommer behålla dem så eller inte får väl platsbristen utröna så småningom) och jag har fått ett nytt kärleksobjekt i växtvärlden (som förtjänar sitt eget inlägg med tiden).

Trots nya kärleksobjekt brinner jag fortfarande för juvelorkidéerna. Den här är en fantastisk hybrid i kvällsolen. Den mest korrekta angivelsen är Anoectochilus roxburghii (Hybrid (ibland anges nr 1)), men precis som hos de flesta juvelorkideér får den ett nytt namn varje halvår i handeln och jag har sett den förekomma under minst 3 kultivarnamn och 4 artnamn.

Sedan behövs det kanske inte alltid nya bilder. Hoya ’Mathilde’, som är en fantastisk, odlingsvärd Hoya (om man bara står ut med doften) har inte fått chansen att visa upp sig på länge insåg jag. Det finns en anledning till det -jag står inte ut med doften, och genom att hålla plantan stressad och ge väldigt lite näring doftar den väldigt lite. Plantan ser därför ofta sliten ut men trots det är den en fantastisk syn när den massblommar på sommaren.

Jag ska erkänna att jag ännu inte uppdaterat texten på ’Mathilde’s sida -det är en hel del uppdateringar som väntar på att göras och bara när jag skrev det här inlägget fastnade jag i att uppdatera gamla gallerier i en timme. Men viss information är ju tidlös, trots allt.

En planta som blivit mindre sliten över sommaren är min vackra Hoya lacunosa (IML 1405). Det här är en lacunosa som precis som den från Langkawi gärna blir fläckig i mörka toner, men bladen är ”normalstora” och ”normaltunna” om man kan uttrycka sig så. Bladen får även gärna toner i rött och rosa vilket gör den till en riktig kamouflage-hoya. Den har dock en stor nackdel. Den har inte samma underbara doft som andra lacunosor. Den är blomvillig, och blomman går i lätt gula toner med möjlighet till vacker rosa toning, men den goda doften saknas. Den doftar inte illa, men inte heller speciellt angenämt.

Den blev drabbad av toppskottskvalster och under behandlingen föll alla blomställningsskaft av. Till det blev den hängig och jag var på vippen att starta om den. Men sommarvärmen hjälpte den att komma igen och jag är så nöjd med att se den trivas.

Den har också den attraktiva egenskapen att blomställningsskaften lyfts upp när det är dags för knopparna att öppna sig. Det tillsammans med den annorlunda doften får en att undra om den anpassat sig efter en annan typ av pollinatör än andra lacunosor.

Tyvärr har jag inte lagt till den på lacunosornas sida än, då jag har ytterligare några kloner jag förmodligen borde lägga in på samma gång, men den får en extra bild här istället.

En annan som trivts bra under sommaren är min variegerade Hoya bella. Jag ser ofta att den rekommenderas att odlas svalt och inte i direkt ljus, men det är så fel i min erfarenhet. Den riktigt sträcker sig efter värme och ljus och växer och blommar hejvilt med obegränsad tillgång.

Den här plantan sträcker upp alla sina grenar och växer oerhört tätt precis under en ledpanel som annars gärna bränner sönder många hoyor hos mig (om de sträcker sig för långt upp). Sedan bör man förstås vara vaksam på att inte låta en planta i extrem aktiv tillväxt torka ut (hellre odla den svalare om man inte hinner med i vattningen) och har man inte möjlighet att erbjuda bra ljus (t ex i mörka vinterfönster) så hjälper en svalare temperatur plantan att överleva till nästa år. Men att rekommendera den att växa svalt och mörkt generellt, det skulle jag inte göra.

Dischidia astephana har sålts en del i Sverige i år och det är så roligt att se den här vackra Dischidian spridas. Intresset för hoyornas kusiner verkar ha ökat och jag hoppas vi snart får se många fler Dischidior i odling. De har inte lika vackra blomningar som hoyorna, men ofta vackert växtsätt och många arter och kloner är små och nätta.

Även de klassiska Dischidiorna är förstås väl värda att odla. Det är är en Dischidia ovata som väldigt rundande blad -en av de vackraste klonerna enligt mig. Den har ID-numret NS08-071 om man vill vara säker på att få en klon med den här typen av bladform.

En vivariumväxt som fått hoppa ut och in ur vivarium i ett år nu är Begonia chlorosticta. Den har inte bara väldigt vackra blad utan hon-blommorna är oerhört dekorativa med. Hanblommorna, som är små, vita och oansenliga, kommer först efteråt.

Jag har spenderat lite tid med att uppdatera gallerierna för mina kannrankor, men jag har verkligen varit dålig på att lägga till nya. En som jag inte lagt till än är Nepenthes (maxima x clipeata) från Christian Klein. Färgerna är helt fantastiska på denna planta. Perfektion hade kanske varit lite mer kontrast i peristomet, men färgen på bladen och de starka röda och mörka inslagen på kannorna gifter sig oerhört vackert.

Och en liten bonusbild på en nyöppnad Nepenthes (mirabilis var. globosa x ampullaria ’Black Miracle’) som också väntar tålmodigt på sin sida.

När jag började skriva det här inlägget tänkte jag att jag inte ville göra det bildtungt, men det är nog försent att rätta till nu. Så det blir några bonusbilder till, och så hoppas jag det inte var för jobbigt att vänta på alla bilder. Jag visade ju upp mina Sinningia som började vakna upp i våras och jag hade tänkt följa upp det över sommaren. Nu blev det ju inte så, men de vaknade och växte i högönsklig förmåga och blommar så vackert nu. En av mina favoriter är Sinningia ’Eileen’

Blommorna är väl egentligen lila, men när de blir äldre så får de en väldigt trevlig blå ton och jag är inte bortskämd med blå blommor. Kombinera det med bladen som är väldigt attraktiva i mina ögon och det kanske är lätt att förstå varför det är en favorit.

Förutom det har den väldigt ofta över 5 blommor öppna samtidigt (ibland upp till dubbelt så mycket) vilket är mer än de flesta av mina andra brukar ha.

Jag kan inte låta bli att slänga in en bonus-hoya på slutet heller. Vackra Hoya ischnopus (innervariegerad) som bara är en riktig tråkig växt. Den är mest känd som kenejiana, men det är ischnopus som är det korrekta artnamnet. När den sköter sig (vanligtvis ett eller två bladpar i taget hos mig) är den strålande vacker. Variegeringen får bladen att bli vågiga, och när den är jämn ser den perfekt ut. Men om variegeringen är ojämn, och framför allt om den är en väldigt liten del av bladet, blir bladen istället förvridna och ser sjuka ut. Det finns ingen annan planta jag klippt bort så många dåliga rankor på som denna, och låt oss just säga att det finns en anledning till att ni bara får se 4 blad.

Det här är en gammal kultivar och jag misstänker att en anledning till att den är så lite spridd och känd är för att min upplevelse säkert delas av väldigt många odlare. Till det lär chansen att den reverterar vara väldigt hög. Blommorna är dock attraktiva, men svåra att fotografera. Färgen blir inte riktigt rättvis och är i verkligheten gul med en dragning åt persika, men det vill inte min kamera acceptera.