En besvikelse och en överraskning
En ständigt närvarande tanke när blombeståndet blivit stort nog är om en specifik växt faktiskt är värd att behålla. En växt som adopteras bort ger ju ytterligare en plats att odla något nytt och spännande, men inte allt nytt och spännande visar sig vara bra i slutändan. I början av en samling är det ganska lätt att ersätta växter, men med tiden så behålls bara de bästa, vilket gör att det blir svårare och svårare att välja. Även om inte allt man behåller blir favoriter så verkar de oftast bättre än många okända. Och det är nog tur för Hoya corneri.
Jag hade stora förhoppningar om corneri. Den är väldigt närbesläktad med uncinata, en Hoya som jag väntat på att få göra mig av med. Hoya uncinata har ett väldigt tråkigt och fult bladverk, men blommar med gnistrande blommor som doftar alldeles, alldeles underbart. Och så blommar den hela tiden. Tänk om jag kunde hitta någon med blommor som uncinata, men med vackrare blad? Det är vad jag hade hoppats om corneri.
Hoya corneris blad är mörka när de är nya, men ljusnar i gott ljus och blir vackert nervade. De har ofta generöst med silver med. Tyvärr så ljusnar de i en ljusgrön-gul ton. Helt normalt för plantan, men första intrycket är att plantan är stressad och trött. Den bästa egenskapen corneri har är att den får helt underbara knoppar.
Färgen, formen, storleken, de lilaröda blomskaften… allt är prefekt med dessa knoppar. Tyvärr kan man inte säga det samma om blommorna. De håller öppna i en dag, och doftar fruktansvärt av fisk. Som tur är stängs de tillbaka i knopparna som sitter kvar i flera dagar till och kan beundras. Faktum är att det tog många blomningar innan jag lyckades fånga blommorna med kameran. När jag trodde knopparna ännu inte öppnats så hade de redan stängts, i många fall. I slutändan blev den en riktig besvikelse. Den stannar, för de intressanta bladen och de vackra knopparna (som syns så tydligt mot plantan), men någon ”uncinata-killer” blev den då rakt inte. Med det sagt har den fått sin egna sida nu.
Som tur är kan det gå åt andra hållet med och Hoya sp. Sulawesi klättrar stadigt på min favoritlista. Jag har skrivit om den tidigare, då som en mindre Hoya som liknar sulawesiana med lite tråkiga blad. Den har supersöta, ulliga blommor i en perfekt rosa ton och varje gång jag tömmer kameran så verkar det som jag bara har varit tvungen att fota dessa fantastiska små blommor.
Trots att jag sällan planerat att fotografera den har den snabbt blivit en av de hoyor som har flest bilder. Det handlar inte bara om att blommorna är så attraktiva utan även om att den blommar mycket och ofta. Och de tråkiga bladen? Det visade sig visst att de KAN bli röda, trots allt. Och vilken snygg röd ton!
Förra hösten övervägde jag starkt att ersätta den med något mer trendigt, men som tur var fick jag inte tag på någon ersättningsplanta och nu kommer den definitivt få stanna hos mig. Den kanske inte är en sulawesiana, men vem vet? Om ett par år kanske jag älskar den ännu mer.
