Hoya danumensis ssp. amarii

Det har visst dröjt hela två år sedan jag sist visade upp den här älskade växten, att tiden går så fort! Så det var dags att både uppdatera texten lite om amarii på dess egen sida, och visa lite nya bilder. För några dagar sedan stod jag och sniffade på de ljuvliga blommorna i vardagsrummet och fungerade på varför jag tycker så himla mycket om den här arten. Efter att ha försökt odlat den på stöd så prövade jag att odla den i ampel för att se om den kunde bli snyggare. Så nu har den brett ut sig över två fönster, genom andra hoyor, och bevisat att jag inte kan odla den snyggt i ampel heller. Till det så är grenarna trötta och slitna efter att ha legat tryckta mot det varma och ljusa fönstret. Inte för att det stoppar blomningen, tack och lov.

Hoyor som har det här kvastliknande växtsättet, eller ett omväxlande kvastliknande och slingrande växtsätt, hör inte till mina favoriter. Men många av dem har imponerande blommor, så det kan vara värt att ha en eller ett par stycken av den anledningen. Och varför just amarii? Den har en underbar doft på kvällarna, men det finns det flera som har. Och amariis blommor är inte de största eller mest färgglada. Trots det är det något speciellt med denna Hoya.

Färgen är en del av det. De öppnar extremt gula, ibland nästan åt det gröna hållet, och ljusnar under de upp till två veckor de är utslagna. Samtidigt som den ljusnar blir baksidan mörkare och ofta får blommorna en rosa kant.

Färgförändringen är underbar att följa, och att blommorna är så väldigt blanka gör att det syns så tydligt fast vi inte pratar om starka färger.

En annan del är formen. Blommorna är platta och knappliknande, snarare än kupade. Det gör att de syns tydligare från flera håll, och ofta är baksidan på flocken väldigt dekorativ med. De öppnar sig även helt även i torr luft med kanten som lätt viker sig bakåt.

Bladen är tråkiga, och växtsättet tråkigt, men den växer snabbt och går faktiskt att forma ganska väl om man klipper av allt som går åt fel håll. Till det så är den oerhört blomvillig, och att blommorna håller så länge är även det högst uppskattat. Och den har fått hänga kvar och bli sliten för att blommorna filtrerar ljuset så underbart när solen lyser.

Ursprungligen skrev jag på dess sida att den var lite kinkig med blomningen och knopparna, men sedan jag odlat den i en hyfsat stor kruka, och med regelbunden näringstillförsel, så har det inte varit ett problem sedan en ganska lång tid tillbaka. Istället har den varit pålitlig och lättskött och får mig så ofta att stå och sniffa i blomflocken på kvällarna.