Lite fler sommarbilder och en Hoya caudata-nyhet
I år blev det verkligen höst över en natt i månadsskiftet mellan augusti och september. Det är nog bra för växterna utomhus med den svalare temperaturen och regnet (det känns som år sedan det regnade så ihållande över en period) men jag var nog inte riktigt redo för det. Och istället för att förbereda för de växter som fortfarande står utomhus så sitter jag redan och drömmer mig bort till nästa sommar.
Jag skrev om Hoya corneri nyligen, och det här är en bild på fönstret där den står, fullt exponerad för sol. Men det är inte corneri som är mest intressant på den här bilden, utan caudatorna som flankerar den. Dessa benämndes tidigare Hoya sp. aff. caudata, men har nu bestämts till Hoya caudata. De kommer från Sumatra och eftersom de har ett väldigt specifikt och gemensamt utseende var det osäkert om de faktiskt var caudata. Jag själv var tveksam och hade gärna sett åtminstone en underartsstatus, något jag skrivit vid upprepade tillfällen. Men det visar ju bara vem som är amatör!
Det var dessutom inte något jag själv listade ut, utan något flera drivna hoyaälskare på facebook redde ut och där de även konsulterade Michele Rodda, som nog får anses den ledande hoyaexperten idag. Så äran är inte min och vi får vara tacksamma att de delade med sig av slutsatsen! Med tanke på den har jag nu suttit och uppdaterat Hoya caudatas sida så den är mer korrekt.
från vänster till höger: Hoya caudata (TN99-008), Hoya corneri och Hoya caudata (TN99-006)
Det finns faktiskt flera insamlingsnummer hos dessa caudata än bara mina två. Men de två jag odlar har alltid varit väldigt lika, och jag kommer nog inte odla båda för all framtid. Det har funnits mycket små skillnader i bladen, men dessa har varit så små att det lika gärna har kunnat vara mikroklimat som styrt det. Men för ett tag sedan så klippte jag ned dem till ungefär samma storlek och ställde dem i samma fönster. Det uppenbarade en ytlig men synlig skillnad -TN99-008 behöll sin gröna färg med lite lätt rodnad och har mestadels växt inåt mot rummet (därför den plantan ser mindre ut) medan TN99-006 har vuxit tätt på stödet och fått en ordentligt roströd färg.
Det är ju inget regelrätt experiment, och det vore intressant att höra om någon annan upplevt samma skillnad. Det finns ju inget som säger att det fortfarande inte är de enskilda plantornas mikroklimat som styrt. Men jag ville ändå dela med mig av det då det är den första tydliga skillnaden jag sett mellan dessa.
Med andra ord är den här vackra blomman nu Hoya caudata
För dem som ännu inte odlat en caudata ska det sägas att dessa caudator från Sumatra är de mest odlingsvärda klonerna. De har större blommor, mindre blad, växer bättre och snabbare och blommar tidigare och oftare.
Det gör också att det ser mörkare ut för Hoya flagellata. Den är listad som synonym hos ipni.org efter en publikation 2002, men boken Handbook of Asclepiads of Thailand (Thaithong, Kidyoo & Kidyoo) lyfte den som en egen art 2018. Vi får se vad nästa publikation säger helt enkelt!
En gul Hoya flagellata
Min variegerade Ceriopegia woodii har trivs i den direkta solen under sommaren. Den hade hunnit bli hela 2 ½ meter lång när jag fick nog av den som katthårssamlare, klippte av halva och lindade upp resten runt krukan. Den såg bra ledsen ut ett tag, men nu flödar den av blad igen. Det går också att se stackars Hoya linearis grymma snagg nere i högra hörnet på bilden. Men jag var ju tvungen att få loss plantorna från varandra på något sätt.
Och en blomma här och var, fast den är långt ifrån den massblomning den visat upp tidigare.
En annan gammal klassiker i samma fönster är Hoya finlaysonii (EPC-059). Nu dräller det ju bokstavligen av finlaysonii-kloner och kultivarer, så det är sällan man ser denna gamla goding ute och fara. Den har en nackdel i att den inte blir lika fin som många andra om den växer mörkt. Men får den växa i direkt solljus blir den fantastiskt vacker.
En av mina medelstora godingar är Hoya minahassae (I alla fall den som säljs som minahassae). Den har inte fått en egen sida för jag har inte riktigt blivit klok på arten. Jag har läst från flera håll att de växter vi odlar som minahassae inte är den rätta arten.
De flesta verkar vara hyfsat eniga om det, men i övrigt finns försvinnande lite att läsa om den och de växter vi odlar. Den verkar inte göra speciellt stort väsen av sig, eller vara speciellt populär. Med det sagt tycker jag de hyfsat stora blommorna med den röda och gula bikronan är väldigt vackra. De är ungefär två centimeter i diameter i utslaget läge, vilket inte är dåligt för en Hoya.
Jag älskar att jämföra kloner av samma art, och nyligen hade jag turen att jämföra två kloner av Hoya undulata. Dessa knoppar dök upp samtidigt, och blommorna öppnade dessutom samma dag, så de gav en perfekt möjlighet till jämförelse.
Klonen till vänster är den enda av de jag odlar som får dessa rosa, mer avlånga knoppar. De andra undulata jag odlar ser ut som den till höger. När de vänstra blommorna öppnar ser de aningen mer gula ut, men efter några dagar har de mer eller mindre samma gula ton tycker jag.
Jag skrev om Sinningia ‘Eileen’ för ett tag sedan, och detta är en annan trevlig kultivar, Sinningia ‘Treva’s Treasure’. Jag har haft lite funderingar på om namnet är rätt med tanke på blomfärgen, med det var det jag köpte den som. Den har underbara dubbla blommor som jag tycker är väldigt dekorativa.
Jag har funnit att dessa små Sinningia kan odlas utmärkt stående i en liten glasvas (eller bara ett glas). Det håller växten och dess blommor kompakt, och ofta ser man blommor i flera nivåer genom glaset.
En växt jag odlat i terrarium, men nu experimenterat med att odla i kruka är Solanum uleanum. Det är en fantastiskt svart och lila hårig klätterväxt. I vivarium riktigt lyser det lila mot det svarta, och den får en väldigt trevlig form.
De svarta bladen blir aningens mer gröna i normal rumstemperatur, men inte riktigt så pass ljusa som på dessa bilder. Det visade sig vara en ordentlig utmaning att fotografera en så mörk planta, så den fick stå i lite extra starkt ljus.
Slutligen dök den här kannan upp som en väldigt positiv överraskning i somras. Det är väl ingen överraskning att jag är förtjust i Nepenthes veitchii och dess hybrider. Eftersom min veitchii med avlånga kannor varit så belönande så jag köpte även en som skulle bli lite mera rund och ha speciell form som variation. Det brukar omnämnas som “squat” och anses väldigt attraktivt, även om jag själv inte (ännu) riktigt förstått tjusningen. Från det ögonblick jag fick hem denna så var det ett elände. Först fick den kvalster i karantänen när den kom 2020, och sedan trips hösten 2021. Den har växt, men inte med glädje och jag tror inte den fått en enda välformad kanna. Jag hade till och med slutat hålla utkik när denna kanna plötsligt öppnade sig i grannens kruka.
Kannan var inte fullt öppnad när jag tog bilderna, men jag var bara tvungen för det var en sådan glädje att få se kannan. Ibland behöver man bara tålamod (och ett par omgångar behandling). Den är ännu väldigt liten med tanke på att jag haft den i två år, men kanske kommer den igång nu?
Jag kan ju inte låta bli att även ta med en bild på just grannen, Nepenthes hamata x edwardsiana. Kannorna blir mycket mörkare nu med åldern, men de har ännu inte tagit steget över 15 cm i höjd. Men även i mindre form ser den väldigt snygg ut.
