Kan en växt göra en bortskämd?

Visst låter det dramatiskt att bli bortskämd av en växt, men Hoya buntokensis har fått mig att börja fundera i dessa banor. Det tog ända tills nu för mig att sitta och snickra ihop buntokensis sida. Det tog över ett halvår innan jag fotograferade blommorna, och ett år innan jag fotograferade blommorna på riktigt. När buntokensis kom hem fick jag så stora förväntningar på den, och de allra flesta har infriats. Trots det kommer jag på mig själv att sitta och hitta småfel på den stackaren. Samtidigt som jag sitter och tittar på den här utsikten, som jag också haft ynnesten att få göra i några dagar sedan jag tog bilden.

Hoya buntokensis var inte en speciellt snabb blommare hos mig, ungefär 2 ½ år tog det för den att öppna sina första blommor. Men sedan dess har den alltid varit i knopp och blom. Och inte bara på ett ställe, denna Hoya sprutar ut blomställningsskaft varhelst den kan. Även med dessa blommor öppna har den knoppar i olika stadier på minst fyra blomställningsskaft. Och vilka blommor sedan!

Jag skulle vilja påstå att kombinationen av att blomma så länge, på så många ställen, och med så stora blommor är ytterst ovanlig -kanske bara jämförbar med undulata, som inte kommer i närheten av buntokensis produktivitet. Och faller utseendet på blommorna inte i smaken (jag ska erkänna att jag nog tycker bikronan är liiite för stor -men i övrigt perfekt för att studera hoyamorfologi, skulle jag vilja påstå) så är baksidan på blommorna ett riktigt konstverk och snarare för tankarna till en orkidé än en Hoya.

Så vad finns det att klaga över? Att blommorna sällan öppnar sig samtidigt i flocken, kanske. Eller att den saknar (god och stark) doft. Jag kan inte tänka mig att jag bara skulle vänta på att flock efter flock skulle öppnas (för att få en riktigt fin till fotografering) hos någon annan Hoya.

Och bladen är vackra. Mörkgröna och blanka, ofta med vackra silverfläckar. Inte sällan producerar den ett eller ett par blad med extra mycket silver. Tillräckligt ofta för att göra en besviken när silvret blir lite mindre ett tag, och tillräckligt ofta för att plantan ändå är värd all beundran.

Jag måste helt enkelt ha blivit så bortskämd av Hoya buntokensis. Den toppar listan bland de mest odlingsvärda av de nyare hoyorna, i mina ögon. Och jag har en gnagande misstanke om att om den var bara lite mer krånglig skulle den få växa på bästa platsen och fotograferas vid varje blomning.

Och lite för stor bikrona eller ej, nog är den galet fotogenisk.