Doften av liljekonvalj till kaffet på morgonen

Jag önskar jag kunde säga att det är våren som är ultra-tidig, men tyvärr regerar minusgraderna fritt utomhus och istället är det Hoya solaniflora som annonserar sina blommor. Det var en väldigt trevlig överraskning för i över en vecka nu har Hoya mitrata fyllt hela vår övervåning med sin extrema, överdrivna doft. Jag har tidigare skrivit om min envisa mitrata som efter lite utmaningar bestämde sig för att ställa om och bara sätta blad på heltid. När den i höstas äntligen började ranka igen såg jag fram emot att få se de stora och speciella blommorna.

Det tog inte lång tid för den att sätta nya blomställningsskaft och bara 3 månader efter rankan dök upp så öppnade sig blommorna. Blommorna är väldigt häftiga: de är stora, sitter uppåtvända och den glest spridda flocken förstärker ytterligare det stora intrycket. Men jag hade fått klara mig utan blommorna så pass länge att jag helt glömt bort den starka doften och att jag brukade ställa den utomhus på somrarna för att slippa den. Nu känner jag mig ganska otacksam över blommorna -men om de bara skyndar på och skrumpnar snart så kan jag glädja mig i efterhand istället.

Hoya solaniflora, å andra sidan, finns det ingen anledning att ångra sig över. Den delar flera egenskaper med Hoya paradisea som gör den till en väldigt bra krukväxt. Båda växer snabbt och är lätta att sköta. De är tunnbladiga (vilket inte är en favorit hos mig) men bladen är hyfsat små och de klättrar och i paradiseas fall klättrar och hänger på ett sätt som inte är svårt att styra och få till en vacker planta. Och båda är extremt blomvilliga samt blommar tidigt.

Hoya solaniflora NS12-277

Den allra mest blomvilliga hos mig har varit Hoya solaniflora. Den sätter blomställningsskaft i var och varannan nod, där den blommar med små vita och ljuslila/rosa blommor. Blommorna hade för min del gärna fått vara större, men samtidigt håller sig bladen så pass smala, och rankorna sig så pass skira, att plantan ändå fungerar. Den strimmiga färgläggningen hjälper till att utmärka blommorna och knopparna, och blommorna har en helt fantastisk stark doft av liljekonvalj.

Det bör nämnas att innan den äkta solaniflora samlades in och identifierades så förekom en annan Hoya under solaniflora -en fantastisk liten dvärghoya som har skickats runt mellan några namn och därmed visade sig inte vara solaniflora heller. Med stor sannolikhet kommer båda förekomma under artnamnet för en tid, så har du en pytteliten Hoya som heter solaniflora som blommar med ludna blommor och rosaaktig/färgad bikrona, så är den tyvärr något annat.

Jag är inte helt förtjust i de nya bladen som blir brungröna, och sedan flammiga, innan mognat till en neutral ganska mörk grön färg. Men eftersom det ändå är tunna och tråkiga blad är inte förlusten så stor. Dessutom dyker ofta små knoppar upp i blickfånget när jag suckar över något blad och gör mig på gott humör igen. Jag har dessutom vett att uppskatta den klättrande växtstilen och att den ofta går att styra utan problem.

Jag fick hem solaniflora sommaren 2021, och den blommade första gången hösten 2022, tyvärr precis när jag fick en liten spridning av toppskottskvalster. Både solaniflora och paradisea, snabba växare som de är, tog många behandlingar och ett antal nedklippningar att få helt fria. De fortsatte glatt att blomma, eländiga som de såg ut, men det är först nu det är värt att ta fram kameran igen. Inte riktigt på den nivå att jag kommit mig för att ta plantbilder än, men snart så.

Jag hade ursprungligen tänkt ha med Hoya paradisea på ett hörn i detta inlägg med, men någon tankspridd person råkade ställa krukan på torktumlaren och undvek tvättstugan tills dess blomningen i princip var över för denna gång. Så en halvdan mobilbild är det bästa jag kan producera.

Självklart måste dock den väldoftande solaniflora få avsluta dagens inlägg