Vad är min Dischidia?

Om man måste välja mellan att odla Dischidia och Hoya så väljer nog de flesta i många fall Hoya. Men varför välja? Jag är väldigt förtjust i mina Dischidia, och de passar perfekt in bland hoyorna i lagom mängd. Många dischidior har väldigt liknande blad vilket gör att de är mindre belönande att samla på i mina ögon. Men inom släktet finns många olika bladtyper som är vackra på sitt sätt, där ett par arter verkligen kämpat sig in i mitt hjärta. Blommorna är inte speciellt imponerande, men odlas de bland hoyor så behövs inte det.

Dischidia lancifolia har fantastiska blad

Så när man väl accepterat att det är dags att berika sin samling med några väl valda Dischidia är det dags att leka gissningsleken Vad är min Dischidia? Eftersom bladen hos många arter är så lika kan det vara helt hopplöst att veta arten. Det behövs helt enkelt blommor till det. Och eftersom blommorna är så intetsägande är det sällan prioriterat att driva en planta till blomning. Men om man nu fått blommor, så tänkte jag visa upp några vanliga namnfel att jämföra med gällande de Dischidia som får kupade blad. Dessa tillhör sektionen Conchophyllum och på engelska refereras de ofta till som “shell-leaved”. Jag vet inte om jag tycker den översättningen fungerar till svenska, så jag kallar dem kupade blad. Några arter är väldigt enkla och lättodlade och därför populära att odla. De som odlas är ganska lika och det är inte alltid enkelt att veta vad som är vad. Till det så är inte släktet speciellt genomarbetat, och det lär dyka upp nya arter och synonymiseringar med tiden.

Dischidia cleistantha är en av de bättre kupformade att odla. Jag tycker den växer mycket bra även i ganska torr luft, och en stor andel av bladen tenderar att kupa sig på ett snyggt sätt. Den har en trevlig ljusgrön färg och min klon får vackra persikofärgade toner i bra ljus. Just nu vilar den under mildare ljus efter att ha blivit tatuerad av en nedfallen led-panel jag inte upptäckte på några dagar.

Dischidia cleistantha säljs ofta som Dischidia imbricata, men cleistantha får stora flockar med vita, avlånga blommor som först är lila, och sedan bleknar till rosa under blommans livstid. Eftersom flockarna är så stora är blomningen ganska synlig, även om färgen är lite tråkig. De öppna blommorna håller sig ganska slutna och färgförändringen är den tydligaste indikationen på vilka blommor som är öppna i flocken.

Min medtagna och tillplattade planta som ändå blommar glatt.

Dischidia imbricata får små, ganska rundande blommor, som är mestadels gula. Detta delar den med Dischidia platyphylla, även om platyphylla ofta (inte alltid!) har lite mer rosa topp. Skillnaden på imbricata och platyphylla går att se på håren inne i blomman. Hos imbricata, som på bilden nedan, är insidan av blomman hårig hela vägen ut i topparna. Hos platyphylla (som jag inte har något bild på just nu) sitter det bara hår längre ned. Det går därmed att se ner i blomman och tydligt se toppen på bikronan, något som inte går (eller är svårt) hos imbricata. Platyphylla är även en kraftigare planta med tjockare blad. Jag förlorade tyvärr min platyphylla och har inte kunnat ersätta den än. Dischidia platyphylla är även mycket lik Dischidia milnei. Jag odlar inte milnei, och tänker därför undvika att beskriva den närmare. Men det är en Dischidia med tydligt kupformade blad. Idag säljs många Dischidia som har vanliga blad (som sp. Geri) ofta som milnei. Men har plantan inte de kupformade bladen är det garanterat ingen milnei.

Köper du en Hoya platyphylla är det hög risk att du istället får en Hoya sp. Camiguin Island, en än så länge oartad Dischidia som blivit funnen där.

Hoya sp. Camiguin Island är en fantastiskt hoya att odla. Blommorna är avlånga och höga och blekt rosavita när de öppnar för att sedan mörkna till gula. Den är en av de få som doftar, svagt citronaktigt och mycket likt Hoya finlaysonii.

Bladen är gröna och kan bli mycket stora och mycket kraftiga -hos mig har ett fåtal blad blivit upptill en centimeter tjocka, och bladen kan lätt nå en storlek av en handflata. Det sker oftast inte om den odlas i hemmiljö, men jämfört med de andra vanliga kupformade är den ordentligt kraftig.

Köper du istället en Dischidia imbricata är det sannolikt att du får hem en hybrid mellan vidalii och sp. Camiguin Island. Den är nog den mest odlade Dischidian och säljs även ibland under både platyphylla och cleistantha (och en del andra artnamn till). Blommorna är avlånga och rosa, men påminner annars om sp. Camiguin Island. Men förutom färgen på blommorna är den mycket mindre och graciösare planta än sp. Camiguin Island, och den varvar kupformade blad med vanliga blad precis som vidalii.

Dischidia vidalii tillhör inte de som får kupformade blad. Den tillhör istället sektionen Ascidiophora som får två olika typer av blad. I vidaliis fall varvar den små, avlånga, ljusgröna blad med säckformade blad som ser uppblåsta ut. Dischidia vidalii förekommer ofta under sin synonym pectenoides.

Nu tänker jag lämna den sektionen av Dischidia, och jag hoppas inlägget lyckades besvara fler frågor än det skapade. Det är trots allt söndagskväll. En sista liten medlem ska dock få vara med på namnkarusellen, mest för att jag har för mig att jag skrivit om den tidigare. Dischidia kutchingensis (som publicerades som kutcingensis, en felstavning av området den hittades i, och därmed en rättelse i namnet som kan göras direkt) är en söt liten Dischidia som synonymiserades under Dischidia albida i boken Handbook of Asclepiads of Thailand (Thaithong, Kidyoo & Kidyoo, 2018). Strax efter den släpptes skrev dock Middleton och Rodda i Flora of Singapore 13 (2019) att det var felaktigt och kutchingensis är sin egen art. Vi får väl se var den slutar med tiden, men för tillfället behåller den kutchingensis på etiketten hos mig.

Den belönande Dischidia ruscifolia är i alla fall svår att förväxla med andra Dischidia som finns i odling idag.

Jag har njutit av dessa generöst blommande rankor några säsonger nu, men tyvärr fick denna krukan torka ut för mycket och Hoya bella, som den är samplanterad med, har därmed börjat ta död på rankorna. De ska få blomma ut en sista gång, och sedan är det dags att flytta de delar som fortfarande lever till en egen kruka.

Nu när jag varit så investerad i Dischidia så kan jag inte låta bli att visa upp en favoritklon av Dischidia hirsuta.

Dischidia hirsuta (NS08-122) är mycket lik mina andra lila-blommande hirsuta från Papua, med blad som håller sig tunna, synliga uppresta nerver och hår som är kort och i en liten mängd (för att vara hirsuta). Denna klon får mycket små blad jämfört med de andra lilablommande, och bladytan böjs ofta och får en speciell konkav form.

Blommorna är mer jämna i färgen mot de andra klonerna och själva blomöppningen håller sig hyfsat lila istället för vit, men jag är den första att erkänna att just den skillnaden är väldigt liten. Bladen får ofta en mörk rand som unga, men mognar till grönt. I starkt ljus får den en röd/brunaktig ton.

Det är helt enkelt en ljuvligt söt liten Dischidia