Selaginella willdenowii kommer tillbaka från de döda

Det här är en ren uppskattningspost för den vackra Selaginella willdenowii. Den var en mycket efterlängtad växt som dök upp hos mig förra våren. Den är en fantastisk blåskimrande växt, men jag hade länge problem med var jag skulle placera den. Den är en storväxande Selaginella, och tanken var att ha den i ett vivarium -jag trodde inte att den skulle klara av inomhusklimat. Men när den väl acklimatiserat sig till sin plats var jag tvungen att ta ut den för att flytta skåpet, och precis när den vant sig vid sin temporära placering i en låda så var det dags för inplantering igen.

Så här vacker var den när den kom

Trots att många växter har en hög anpassningsförmåga tar det tid för dem att vänja sig, och det tär på växter att flytta runt mellan olika temperaturer, luftfuktigheter och ljusnivåer. Så var det för Selaginella willdenowii med, och vid den sista inplanteringen i höstas verkade den kasta in handduken. Jag delade den i tre: en bit fick sitta kvar halvdöd, och de andra två blev akutsticklingar som förhoppningsvis kunde räddas. Bladen var inte bara galet blekta: de var torra och krispiga, och de nya grenarna veckade aldrig ut sig. Jag förberedde mig på att jag kanske förlorat den. Det enda livstecknet var levande rötter.

Även fast de två sticklingarna rotade sig fint blev det inte så mycket bättre, och av den anledningen tänkte jag att det var lika bra att plantera upp en i kruka. Det var ju knappast så att den kunde torka ut mer? Krukan ställdes bland hoyorna i en hylla med belysning. Och snart nog blev jag belönad för mitt risktagande.

Inte bara visade den upp frisk nytillväxt utan det visade sig snart att även de torra grenarna jag trodde var döda kunde återupplevas.

Egentligen borde jag väl inte ha blivit förvånad då den hör till samma släkte som Selaginella lepidophylla, också kallad uppståndelseväxt eller falsk jerikoros. Nu har inte willdenowii förmågan att rulla ihop sig och överleva i åratal som en torkad boll, men jag är helt fascinerad över hur de torkade, krispiga grenarna lyckats komma tillbaka från de döda.

Och inte nog med det, titta bara hur väl den växt i inomhusklimatet! Jag hade inte trott att den skulle fungera så väl som en krukväxt, men är väldigt glad den gör det. Även om den inte är placerad på det absolut ljusaste stället får den ändå acceptabelt med ljus och verkar tåla det bra och blir underbart blå.