Köksfönstrets hjältar
Jag har två odlingsytor i mitt hem som kan beskrivas som ändstationer. De är helt enkelt lite för mörka för att odla på under hela året, och här landar de växter som jag ibland uppskattar, men inte älskar. På ett sätt är det värsta utrymmet mitt köksfönster. På sommaren är det faktiskt ett ganska bra fönster. Det är dragigt, så temperaturen där är låg i förhållande till resten av det extremt varma huset. Det vetter åt norr, så det får ganska lite direkt sol, men under de långa dagarna under sommaren blir ljuset ändå gott och väl tillräckligt för de flesta växter. Men när dagarna blir kortare och temperaturen sjunker övergår det till en liten rotrötefest. För några få hoyor löser jag det genom att helt enkelt låta de hänga i fönstret ett tag, och sedan flyttas medan någon annan stackare får avlösa.
Trots detta vill jag såklart ha växter i fönstret (speciellt på sommaren!) och med tiden har jag fått fram ett litet lag av hjältar (eller offer, beroende på synsätt) som kan överleva där året om. En del av dessa är mina orkidéer.
Paphiopedilum delenatii ‘Vinicolor’
Även om det finns orkidéer som uppskattar svalare miljöer så tillhör nog tyvärr inte mina dessa. Istället är det ett lag stryktåliga överlevare som ända blommar för mig då och då. En av dem är den här fantastiska Paphiopedilum delenatii. Paphiopedilum är ett trevligt orkidé-släkte eftersom de kan ha vackra, mönstrade blad. Själv har jag aldrig riktigt förälskat mig i många orkidéer just för att bladen helt enkelt är för tråkiga. Detta gäller då inte Paphiopedilum, och framför allt inte denna.
Paphiopedilum delenatii ‘Vinicolor’
Bladen är helt fantastiska med mörklila undersida och kant, och mönstrad översida. Bladen når inte riktigt helt sin potential hos mig. Jag behandlar den inte tillräckligt väl, och det går att se på färgen och formen att den nog nödstoppas då och då. Trots det belönar den mig med blommor, åtminstone en gång per år.
Paphiopedilum delenatii ‘Vinicolor’
Det finns många typer av Paphiopedilumblommor och jag är den förste att erkänna att denna är ganska tråkig. Men för att kompensera har den en helt fantastisk citrondoft som gör att blommorna ändå uppskattas.
Paphiopedilum delenatii ‘Vinicolor’
Snyggare blommor har istället Paphiopedilum callosum var. sublaeve. Den här är en riktigt kämpe. Varje vinter ruttnar oftast rötterna bort på denna. Jag antar att jag helt enkelt inte kan hejda mig med vattningen. På våren tar jag upp den och trycker ner den i rent, fräscht substrat, där den får rota sig ifred. När den väl gjort det brukar den belöna mig med en blomma, och kanske en extra rosett, innan vi börjar om med en ny vinter.
Paphiopedilum callosum var. sublaeve
Att jag orkar med den beror till stor del på de vackra bladen. De håller sig hyfsat små och ljusa (även om man kan undra om det till viss del beror på skötseln) med tunna, mörkare markeringar.
Paphiopedilum callosum var. sublaeve
Nästa offer är Neofinetia falcata. Det är en växt jag gör mitt bästa för att ignorera. Jag är tvungen, eftersom jag annars skulle behöva skaffa minst 5 till. Bladen är väl inte speciellt unika, men de sitter i en kompakt solfjädersform så de inte stör, och blommorna är supersöta, oftast ganska många och doftar helt fantastiskt. Jag kan inte riktigt beskriva doften, som är ganska unik härhemma, men den är riktigt god.
Neofinetia falcata
Neofinetia falcata är lättodlad och förutom missfärgade blad tyder inget på att den behandlas så dåligt som den faktiskt gör. Den är även välkultiverad och det finns ett gäng helt fantastiska kultivarer i olika färger jag så gärna skulle vilja ha… om jag bara hade större köksfönster. Så jag försöker låta bli att se dem eller pyssla för mycket med min egen.
Neofinetia falcata
Den sista hjälten är ingen orkidée, utan en trogen Columnea. Dessa fantastiska ampelväxter håller köket insynsskyddat och uthärdar både drag och kyla. Det sägs att en temperatursänkning ska få fart på blomningen hos dem, men jag är lite tveksam. Mest för att de tenderar att blomma lite när som under alla tider på året. Men visst vore det trevligt med något som faktiskt uppskattar placeringen.
Columnea gloriosa
Columnea gloriosa är väldigt lik microphylla, och förväxlas ofta med den. Den har dock större, lite spaderformade blad, där microphyllas är mer jämnrunda. Columnea gloriosa får även de sötaste knopparna där foderbladen bildar perfekta små stjärnor.
Columnea gloriosa
Den är inte riktigt så orange som dessa bilder visar, utan bara lite trött i den röda färgen. Den starka belysningen gjorde resten. Å andra sidan är den inte riktigt lika röd som på bilden nedan där telefonen har sin egen ide om färgutjämning. Och med så stora fantastiska blommor, vem behöver den illröda färgen?
Columnea gloriosa
Jag tycker den är lite härdigare än microphylla, och tappar inte lika lätt bladen vid torka. Den har även större och mer tydligt avgränsade gula områden i blomman som bidrar till ett bättre helhetsintryck. En mycket trevlig krukväxt, med andra ord.
Columnea gloriosa