Visst känns det som mässdags?
För oss som bor i Stockholmsområdet, och även för många andra i andra delar av landet, är det alltid spännande när den årliga Nordiska Trädgårdar-mässan slår upp dörrarna. I år öppnar den på torsdag, och för första gången på ganska länge står jag själv inte i något bås utan kommer kunna njuta av den som besökare. Tyvärr har jag det ganska fullt härhemma numera, men jag hoppas ändå få hem några små guldklimpar, och givetvis årets sommarblommor. I anslutning till det har jag gjort en ny sida om att rota hoyasticklingar, som jag hoppas kan bli till glädje för de besökare som ännu inte hållit på med Hoya så länge. Givetvis är det lite mycket text, och lite mycket bilder, men så blir det ofta för mig.
Rota Hoyasticklingar (och andra epifyter)
Den går även att finna under rubriken Odling. Förutom det har ytterligare ett gäng vårbilder tömts ur kameran. Hoya soidaoensis har inte riktigt fått visa upp sig på ett bra tag, så när en blomflock öppnades fick den stå modell ett tag. Den är en pålitlig blommare, även under vintern, men den odlas inte i de bästa förutsättningarna hos mig.
Dels så står den i lite tätt substrat, från den tid jag experimenterade och lärde mig odla med de självvattnande krukorna. Plantan är inte superlycklig, men ger inte upp heller, så jag är försiktig med vattningen och accepterar att den förmodligen förlorar rötter då och då och avstannar i tillväxten.
Sedan måste jag erkänna att den egentligen står för mörkt för att växa riktigt bra. I mörkret får den inte den vackra röda kanten på bladen, och de blir även lite tunnare och fulare i formen. Men eftersom den växer och blommar ändå (och bladen fortfarande får den snygga metalliska glansen) så fortsätter den dra det kortaste strået när det kommer till placering.
Hoya soidaoensis har verkligen spektakulära och speciella blad, och den har även den egenskapen att den inte klättrar alls. Det gör att den kan bli fantastisk i ampel, även om jag har valt att istället försöka tvinga den runt ett stöd. Om jag ger upp eller inte får framtiden utvisa.
Hoya insularis fortsätter att vara i storform och blomma. Jag gillar verkligen plantan, men om den bara hade kunnat ha lite större blommor, eller varför inte en doft.
Hoya buntokensis tillhör också kategorin pålitliga blommare.
Och det gör även den här underbara lilla godingen från Sulawesi, som ännu inte är artad.
Hoya spartioides, speciellt den här klonen, har snyggare svamp-knoppar än blommor. Ibland bekymrar sig den inte ens om att öppna blommorna, utan nöjer sig med sin snyggaste form. Den tenderar även att självpollinera inne i de stängda blommorna, men min planta är så liten att jag ännu inte låtit några frön utvecklas. Jag vill hellre att den lägger energi på att växa, men uppenbarligen är vi oense om det.
En som inte är lika pålitlig, men ett nöje att se, är Hoya sulawesiana (SLM-03). Den är helt enkelt lite kinkigare än min mörkare klon, och jag tycker den har ganska långa blomningsuppehåll. Men nu var det tydligen dags igen.
Hoya macgillivrayi (från Lockhart River, IML0688) och Hoya calycina (NS08-109) är mer av säsongsblommare och det här är precis rätt tid på året för dem. Den här gången lyckades jag även med konststycket att fotografera dem med blommor (mer eller mindre) så de kommer dyka upp här snart igen. Tills dess får ni njuta av den här bilden.
