Papuahoya urniflora var en fantastisk blommare i somras

Det blev ju inte så mycket upplagt i somras så jag får passa på och värma mig i oktobervädret med bilderna från den perioden. I förra inlägget så skrev jag om Hoya serpens, och då passar det perfekt att Papuahoya urniflora får följa på det. Den gjorde ett gästspel i Hoyasläktet innan den blev publicerad som Papuahoya och delar släktskap med både Hoya och Dischidia.

De är ju egentligen inte så lika och tillhör idag till och med olika släkten, men vad de delar är samma kinkighet i odling. Precis som H. serpens kan P. urniflora vara oerhört dramatisk med sin ovana att dö tillbaka, något som försvinner om den odlas på ett sätt den gillar.

För mig har den precis som H. serpens inte visat sig vara speciellt mottaglig för miljöfaktorer som temperatur eller ljus. Det som verkar vara det som fungerar för den är en någorlunda stor kruka där den rotade basen kan få bre ut sig och underhålla plantan. Rankorna har sällan blivit speciellt långa hos mig utan istället skjuter den nya rankor från substratnivån om och om igen. Kan dessa nya rankor få krypa i lite substrat och rota sig på vägen så ökar sannolikheten att rankan överlever och inte dör tillbaka markant.

Den kan få ganska stora blad med en väldigt intressant struktur, vilket är lite ironiskt eftersom jag en gång i tiden blev kär i den på grund av dess mindre, slätare blad den får som liten planta. I år är inte första gången den blommar för mig, men i år är första gången den blommar framgångsrikt. Det är ju inte ovanligt att hoyor inte når sin fulla potential de första blomningarna, men denna tar nog priset för mig. Förra året lyckades inte blommorna öppna sig helt hos mig, utan stannade som klockor som höll i genomsnitt 3 dagar.

I år däremot öppnade sig blommorna som de skulle för första gången och höll i 20 dagar. Den största bonusen var att den gick från att vara doftfri till att ha en god, stark, lacunosaliknande doft. Med tanke på att jag hade så lite förväntan på den så var det en helt fantastisk upplevelse som jag kommer bära med mig i vinter.

Den har fått sin egen sida som går att hitta HÄR.

Nu när jag skrev det här kan jag inte låta bli att känna tacksamhet över mindre krångliga växter. Hoya fauziana ssp. angulata har visat sig vara en oavbruten blommare som jag bara blir mer och mer tacksam över. Den är visserligen ganska doftfri, men de vackra större flockarna är fantastiskt fina. Plantan har behövt planteras i en större kruka hela säsongen och blir numera snustorr mellan vattningarna. Den lider, men trots det fortsätter blommorna komma.

Min äldsta peninsularis har även den varit givmild i sommar, och har fler och fler aktiva flockar med åldern, något som verkligen hjälper när de är så små till de större bladen.