Två plantor som kanske får en annan riktning nästa år
Två idag ganska vanliga hoyor är Hoya retusa och den variegerade Hoya heuschkeliana. Båda är väldigt vackra hoyor på sitt sätt, och har inte fått bli uppdaterade här på sidan på ett bra tag. Till stor del beror det på att jag inte är helt nöjd med plantorna de blivit. För Hoya retusa är det något som alltid går i vågor hos mig. Jag älskar små plantor av retusa. Den är även väldigt vacker att odla i vivarium. I båda fallen får den lätta rankor översållade med doftande blommor. Bladen är speciella men små och varken skymmer ljus eller blommor. När den är liten vill säga. Den senaste gången jag uppdaterade retusa såg min planta ut så här.
Idag ser plantan ut så här trots ihärdigt klippande av rankor och dåligt ljus.
Tyvärr tycker jag att retusa blir alldeles för tät med åldern och förlorar en hel del av sin charm. Det är svårt att se bladtufsarna ordentligt (likt pauciflora växer retusa gärna med omväxlande täta noder så det ser ut som bladen kommer i tufsar) och trots att den blommar väldigt riktigt så är det svårt att se blommorna i allt vimmel.
Det som istället verkligen märks är skräphögen under plantan. Förra gången jag hade en planta som såg ut så här fick den flytta, och det dröjde ett par år innan jag blev förälskad i rankorna igen. Nu funderar jag på att kanske låta den klättra på ett stort stöd istället. Hoya retusa klättrar faktiskt förvånansvärt bra, trots att den ofta odlas i ampel. Min andra hoya som jag skulle vilja se lite förändring i är den variegerade Hoya heuschkelianan. Sista gången den visades upp såg den ut såhär.
Jag hade precis tänkt att den skulle se vacker ut på stöd när jag tog det fotot. Den växer fortfarande på samma stöd, men idag vill jag odla den på annat sätt.
Den ser väl faktiskt helt ok ut på stöd, men det som fick mig att ändra mig var en bild en annan fantastisk odlare la ut på sin planta som fick krypa i en stor kruka. Den såg helt underbar ut där den täckte substratet och började falla ner över sidorna. Och min planta verkar trots allt föredra att krypa och samlar så mycket av sina rankor den kan i en ganska osmickrande mage.
Det enda som fått mig att tveka lite är att den vackra baksidan inte blir synlig på samma sätt som på ett stöd. Det dröjer nog till våren innan jag bestämmer mig slutgiltigt för vad jag vill göra med dem, men jag tyckte båda förtjänade att få visa upp sig en runda. Alldeles oavsett är de två lättodlade, perfekta småbladiga hoyor.