Dischidia sagittata och Hoya corneri
Den här veckans Dischidia fick dröja lite och dessutom dela rampljuset. Det är en underbar tid att odla när dagarna blir längre och längre, men samtidigt så blir det många blommor att inspektera och fotografera. Den extremt kalla april har även gjort att de få tempererade växter jag fortfarande odlar som jag väckte i mars nu orsakar trafikstockning inomhus istället för att få börja härdas ut. Så den lediga tiden flyger förbi utan att det blir mycket tid över.
Hoya caudata (gulblommande) och Hoya caudata (NS10-116), den senare en debutblommare för mig. Trots att jag förberedde fotograferingen så dröjde det ett par extra dagar innan kameran kom fram. Och då bara för att min debutblomma började stänga sig!
Men nu så tänkte jag det var dags att visa upp Dischidia sagittata. Det är en ganska okänd Dischidia, som får mycket små vita blommor och matta, långa och ganska stora helgröna blad. Inte den mest storslagna Dischidian, med andra ord.
Den är inte den jag skulle välja att odla om jag bara odlade en eller två dischidia, men den har fortfarande flera egenskaper som faktiskt gör den ganska odlingsvärd. Trots att bladen låter ganska tråkiga så har det typiska läderutseendet de får faktiskt en charm. Den står lätt ut bland andra växter och kompletterar fint. Till det hänger den snyggt med de tunga bladen trots klättrande rankor.
Blommorna är väldigt små, men flockarna växer för varje blomning, och även blomställningsskaften delar sig, så efter ett tag bildar de små flockarna faktiskt ganska synliga vita bollar som gärna glittrar av nektar. Till det är den ytterst blomvillig. Blommorna dyker gärna upp i varje nod och syns ganska bra mot de mörka bladen (när flockarna väl nått en viss storlek)
Den bästa egenskapen den har är att den faktiskt är så blomvillig och växtvillig även i riktigt dåligt ljus. Även i mitten på vintern fortsätter den blomma, och bladen blir snyggast (och mörkast) hängande mörkt. Det är en ganska ovanlig egenskap hos Dischdia, och den bengalensis den delar kruka med får varken lika frodigt växtsätt, eller blommar, på samma placering. Och det gör den mer än välkommen i mitt hem.
Hoya corneri har jag visat upp förut, men jag har börjat uppskatta den mer och mer nu när jag haft den så länge att jag blivit van vid dess gulgröna blad. Jag har fortfarande svårt för fiskdoften, men blommorna är öppna så kort tid och det är knopparna som gör den så dekorativ.
Den har visat sig få större flockar med åldern precis som de flesta hoyor, med den intressanta sidoeffekten att blommorna faktiskt inte klarar av att öppna sig ordentligt när de trycker mot varandra eller mot blad. Förmodligen en reaktion på inomhusodling som gör öppningen vekare, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken.
Jag gillar att bladen håller sig medelstora och faktiskt blir ordentligt hårda och suckulenta, och plantan är nästan alltid fin och lätt att förvisa till sitt egna stöd. Men bara knopparna som jag älskar hade kanske varit skäl nog att odla den.
Grannen i krukan bredvid fick också fastna på ett foto även om de flesta blomställningsskaften bara har knoppar i dagsläget. Vackra Hoya sp. aff. scortechinii (UT001) är en klassiker, även den en Hoya som är lätt att få vacker och begränsad till ett stöd.
