Har jag skrivit att jag älskar mina växter?

Det här var inte riktigt ett inlägg jag hade planerat att skriva. I augusti hade jag helt andra planer. Det visade sig att min dator inte höll med utan tyckte det var dags att gå i pension. Nu var det egentligen inte så illa (eller oväntat, med tanke på åldern på min dator) men som en person med många pågående, halvfärdiga projekt stod jag plötsligt inför att behöva hitta, återställa och sortera alla delar i dessa pågående processer. Något som inte är så lockande när man kommer hem på kvällen. Så istället hände något helt fantastiskt.

Hoya carrii med sina fantastiska färger passar perfekt i fönstret på hösten.

Det började givetvis med lite undanflykter för att slippa ta sig igenom allt jobb med datorn. De där sticklingarna som behövde planteras upp sedan i somras. De där gamla (fula) plantorna som förtjänade att få startas om och bli vackra. Sedan var det kanske dags att omorganisera så vissa växter kunde få bättre ljus och andra få pröva på mörkare miljö. Och ju längre tid jag spenderade i fönster och hyllor desto lyckligare blev jag. Så många plantor kunde fixas till och friseras. Så många knoppar att följa. En hel del förstagångsblommare visade upp blomställningsskaft, och ytterligare några jag trodde var det visade sig hade smugit sig igenom en blomning eller två.

Hoya cutis-porcelana precis nedanför carrii visar upp sina vackra, matchande blommor

Veckorna började ticka förbi men det kändes så bra att få ägna mig nästan uteslutande åt mina växter. Det är svårt att förklara den tillfredsställelse det ger att gå och pilla på allt som växer, vända och vrida på något nytt extra vackert blad och gå och titta till knoppar tre gånger om dagen i en månad medan de sakta växer sig större. Förhoppningsvis är de flesta som läser det här också växt-tokar och vet precis vad jag menar. Idag är det så lätt att glida in på att den mesta tiden som läggs på en hobby sker online. Det finns alltid något nytt att läsa, nya bilder eller videos att titta på eller personer att dela glädjen (eller frustrationen) med. Lägger man till den här sidan som jag gillar att sitta och pyssla med och ett evigt fotograferande och redigerande av foton så har mer och mer tid försvunnit som jag tidigare ägnade åt mina faktiska växter.

Hoya pauciflora är blek efter det dåliga ljuset under sommaren men doftar gudomligt ändå

All tid som frigjordes av att inte sitta så mycket framför datorn eller scrolla på sociala medier (och det var mycket mer tid än jag trodde, trots att jag inte ser mig som en storanvändare av sociala medier eller appar) eldade istället på en total nyförälskelse i allt som växer härhemma. Det är få förunnat att få bo i en inomhusskog som jag gör och det har gjort mig så gott att få uppskatta den och vara tacksam över det. Men det har också gjort mig ännu mindre motiverad till att sätta mig framför datorn igen. Det är så mycket tråkigt att ta tag i. Ett bildligt berg av bilder att redigera. Jag skulle behöva uppdatera ett antal tillägg här på bloggen, och så skulle jag behöva titta på varför mina mail strular.

Hoya sangguensis från Malaysia har blivit en storfavorit med sina vackra, fransiga blommor och blanka, silverfläckade blad. Det är inte alltid blommorna öppnar sig helt hos mig men ju äldre plantan blir desto fler fullständiga blomningar lyckas den få till.

Ett tag såg det riktigt mörkt ut och jag funderade på om jag kanske skulle ta tag i det nästa år istället. Men så insåg jag att om jag ändå inte kommer beta av alla dessa saker just nu kan jag lika gärna göra sådant som är roligt och mindre arbetsamt istället. Som att visa upp lite vackra bilder!

Hoya sp. aff. callistophylla från södra Kalimantan har fortsatt att växa och fullkomligt förtrolla mig. Den kupade bladformen och det kompakta växtsättet ger en fantastiskt planta.

Veckan som varit bidrog till att jag till sist satte mig ner och publicerade det här inlägget. Inte bara en mycket efterlängtad Hoyatelegrafen anlände, utan även ett tryckt exemplar av Stemma där 19 Hoyakultivarer beskrivs och visas upp på bild. Jag är gammeldags och älskar tryckt media att krypa upp i soffan med, så det gav mig lite entusiasm att sätta mig och skriva jag med. Ironin att jag skriver på internet går inte förlorad för mig.

Den här callistophylla-klonen har jag skrivit om tidigare, även om den inte fått sin eget lilla utrymme på sidan än. Den trivs helt underbart i kruka och med sin storlek och snabba tillväxt har den redan växt ur att kunna fotograferas ordentligt. Dessa bilder fick jag ta med telefonen. Inte riktigt samma kvalité men jag är så stolt över den att jag visar upp dem ändå.

En annan växt som visar hur mycket bladform kan betyda är den här underbara klonen av Dischidia hirsuta. Blommorna är väldigt klassiska -vinröda och rosa- men det är bladen som gör den unik. Bladen håller sig ganska små och de viker sig gärna och lägger sig mot ett underlag. Det gör att bladen dels försöker omfamna stödet, men även att de får ett speciellt utseende om de växer utan stöd som förstärks av att bladen är så spetsiga.

En mycket trevlig klon med ett mycket speciellt utseende. Den verkar ha ett svagt anlag för att kunna bli mörkfärgad av starkt ljus med tiden, men jag har inte utforskat den egenskapen än.

Den hirsutan fick sitt första blomställningsskaft i våras tillsammans med en annan spännande, förmodad hirsuta. Den andra skulle jag klippa en stickling av till en vän när jag upptäckte blomställningsskaftet och nästan hoppade av glädje. Men i den Dischidians fall tog jag ut glädjen i förskott eftersom den fortfarande inte klämt ur sig en antydan till knopp.

Att jag ser så mycket fram emot blommorna på den förklaras av en bild. Vilka färger!

En av de plantor som blev omstartade nu för någon månad sedan är Hoya sipitangensis (EPC-949). Ytterligare en klon av den här arten som jag älskar. Den här klonen är speciell för den har en annorlunda färgskala än andra kloner. Odlas den mörkt så skiljer sig den knappt från många andra kloner. Men odlas den ljust överraskar den.

Knopparna kan färgas röda vilket gör att blommornas krona kan bli rosa, och flockarna får ofta en fantastiskt vacker färg av kallt rosa och varmt gult. Jag har inte odlat någon annan klon av sipitangensis där blommorna kan få rosa toner. Bladen tillhör inte dem som har enklast att bli röda, men de röda tonerna som uppstår blir ofta starka och kan dra mot riktigt mörkt vinrött.

Den är tyvärr hyfsat ovanlig i odling, vilket delvis säkert beror på att den bör odlas ordentligt ljust för att komma till sin rätt. Men även för att den lätt försvinner i ett hav av liknande hoyor och det är svårt att få rätt identifierade sipitangensis-kloner.

Min Hoya buntokensis och jag har bråkat och det är inte jag som vinner. Jag har velat att den ska växa och den har velat blomma. Vid tillfällen så har den satt upp till tre blomställningsskaft i samma nod snarare än att ge mig ett nytt blad. Jag prövade att plantera om den (större kruka tenderar att ge större plantor) och den svarade genom att ge mig fler blomställningsskaft. I ett anfall av frustration petade jag bort alla blomställningsskaft i bladrosetterna, vilket ledde till en ganska ful ärrning eftersom den tog det som en uppmuntran att skjuta nya blomställningsskaft i samma rosetter. Till slut tidigare i år sköt den äntligen ut några ordentliga rankor. Lyckan! Jag fick faktiskt till och med nya blad. Sedan tyckte den det var nog och satte blomställningsskaft på rankorna istället. Den är en av mina mest ivriga blommare, ständigt i blom och knopp, men ack vad den är snål med blad. Nästa år kanske det får bli ytterligare en större storlek på krukan.

En gång i tiden så brukade jag dela med mig av bilder på Hoya lasiantha varje månad, då under namnet Hoya praetorii. Det var svårt att låta bli, eftersom blommorna är så uppseendeväckande och den alltid är i blom. Antalet foton på den tenderar att ticka på.

Jag slutade med det eftersom jag inte ville vara för tjatig. Trots att blommorna är underbara och fortfarande fascinerar mig lika mycket i verkligheten så tenderar foton på arten att se väldigt lika ut. Men idag tänkte jag att det ju ändå var mycket, mycket länge sedan jag delade med mig av en bild på den.