Obesvarad kärlek på många sätt med Hoya darwinii
Om man skulle lista de häftigaste hoyorna så skulle Hoya darwinii toppa många listor, och säkert ligga i topp hos ännu fler. Och av den anledningen tänker jag frångå en av mina principer när det kommer till fula plantor. Vanligtvis vägrar jag fota eller visa upp mina ”fulplantor”. Dels för jag har för många fina för att lägga energi på det, men också för att jag inte vill felrepresentera växter som bara haft oturen att hamna hos mig. Och när man väl lagt ut en bild går den inte gärna att ta tillbaka fast växten kanske gör en comeback.
Men med darwinii gör jag ett undantag. Det är helt enkelt en så speciell och unik Hoya som jag är för förtjust i för att inte fotografera. Den är lik Hoya mitrata, men den är inte en synonym till mitrata. Tyvärr synonymiserades den i den komplicerade publikationen från 2012, och än i dag anges den som synonym till mitrata hos ipni.org. Det beror på att den inte är uppdaterad eftersom arten darwinii lektotypifierades 2015 i publikationen av Hoya undulata*. Så med andra ord är den sin egen speciella art.
*Rahayu, S., Meve, U., & Rodda, M. (2015). Hoya undulata (Apocynaceae, Asclepiadoideae), a new myrmecophytic species from Borneo, and typification of H. darwinii. Gardens’ Bulletin Singapore 67(1): 85–94.
Den mest uppseendeväckande egenskapen som gör darwinii speciell är dess myrblad. Likt många hoyor så får den två typer av blad, en typ som fungerar som helt vanliga blad och en typ som bildar myrbon där myror flyttar in. De flesta hoyor som bildar dessa formationer bildar ganska glesa former (tänk ett löst sallandshuvud) där myrorna sedan murar ihop bladen. Hoya darwinii däremot bildar små och täta knyten som påminner mer om Dischidiasläktets komplexa myrblad.
Till det så är darwinii en ganska liten växt så den är lätt att få rum med och dessutom är ljuvlig att odla i terrarium. Den klättrar med tunna rankor men myrbladen har en förmåga att kila in sig. Bladen har en vacker glans, även de lite mer ”tråkiga” vanliga bladen och åtminstone den här klonen kan få snygga röda blad i skarpt ljus. Blommorna är uppstående på styva blomställningsskaft och väl synliga. De blir stora i förhållande till bladen.
Det var alltid självklart att jag skulle odla en darwinii. Har jag nämnt hur häftig arten är? När jag först började odla Hoya så var den knepig att få tag på. Det var inte svårt att förstå eftersom jag avrättade mina inom ett år så fort jag fick tag på en stickling. På den tiden odlade jag fortfarande i en ganska tät jordblandning utan belysning (eller bra fönster). Först när jag blivit en skickligare odlare (fast framför allt bytt ut jordblandningen till bark) började jag fundera på att ge den ett nytt försök. Då hade den ursnygga rödblommande klonen kommit ut i cirkulation och det var också den jag var tvungen att ha. 2018 importerade jag en stickling av den och var så spänd inför att odla den. 4 år senare, efter en ständig växling mellan svag och liten tillväxt och tillbakadöende, kastades den sticklingen och jag bestämde mig för att pröva lyckan med en förhoppningsvis starkare stickling. Men under en period av ytterligare 2 år lyckades jag inte få tag på en endaste liten stickling av den, och 2022 gav jag upp och köpte en bit av den rosa klonen, vilket är den som visas upp här i inlägget.
Den rosa klonen visade sig snabbt vara snäll och lättodlad. Den kom även från en utmärkt svensk odlare som ytterligare garanti. Tyvärr var jag själv svårflörtad vid det här laget. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket man kan stå ut med från en art i slutändan. Det var först när den bildade sina första myrblad som jag förlät den. Det var inte bara mitt intresse som återuppväcktes då utan även det hos en av mina katter. I ett av de tidigaste bladknytena torkade en bladdel eller rot in och föll av inuti. Den blev därmed en liten skallra på en lång ranka och ja, det finns inte så mycket mer att tillägga. Sedan dess jagades denna stackars planta ständigt och eventuella myrbon levde farligt. Det är ett under att det överhuvudtaget sitter några blad kvar på den, och de flesta är ärrade efter dessa vilda dagar. Till min stora sorg gick katten bort i våras, men det är nog ingen slump att den blommade för första gången nu i höstas.
Till min lättnad (och i jämförelse med mitrata) verkar den bara ha en svag doft. Blommorna var vackrare än jag trodde de skulle bli med den ganska varma ljusa färgen där den inte är rosa. De är klart mindre mot mitratas, men med tanke på storleken på bladen och plantan är storleken mer än godkänd. Jag har lekt med tanken på att starta om den för att få en finare planta men kommer nog behålla den så här något år och hoppas på att den kanske fyller ut av sig själv.
Den rosa färgen är ganska blekt rosa som grund men får mycket kraftigare rosa färg om knopparna utsätts för starkt ljus.
Hade blommorna suttit på en annan småbladig art hade jag redan där varit galet förtjust i den, men i kombinationen med de specialiserade bladen är den helt enkelt ett måste att odla.
