Hoya pubicalyx och Hoya pubicorolla

Den som läste mitt förra inlägg vet att jag ondgjorde mig över Hoya carnosas tendens att snabbt bli mycket stor. Ska man vara rättvis så handlar det inte bara om det -jag har ju trots allt vissa växter jag låter bli stora mot allt förnuft. Istället handlar det delvis om att jag föredrar en annan art med precis samma tendenser, nämligen Hoya pubicalyx. Carnosa och pubicalyx är mycket lika. Hoya pubicalyx tenderar att få större blommor i större flockar och får större, avlånga blad. Den är inte riktigt lika tålig som vissa kloner av carnosa kan vara, men ordentligt tålig är den. Den får även mer färg i blommorna vilket jag personligen gillar.

Jag har tydligen plats att låta den här plantan av Hoya pubicalyx bli stor. Vanligtvis blommar den med mer än en flock åt gången.

Jag har inte någon sida för Hoya pubicalyx (än) och det är för att arten är lite komplicerad botaniskt sett. Den är en gammal art i odling -en av de tidigaste som odlades och förekommer i många olika kloner och sorter. De allra flesta i odling är sorter och fröplantor och många av dessa sorter tog ett par vändor världen över och samlade på sig både nya och gamla namn. Det är inte osannolikt att en del av dessa sorter har visst påbrå från andra arter, till exempel carnosa. Tyvärr har många sortnamn blivit förvanskade med tiden. Det gör att många pubicalyx idag förekommer under fel sortnamn och att det finns felaktiga uppfattningar om hur en viss sort ser ut. En del använder specifika sortnamn som någon sorts övergripande beskrivning eller som någon typ av variant av en art, vilket bidrar till urvattningen av sorterna (Så om någon hävdar att de vet vad din pubicalyx har för sortnamn baserat på blommans eller bladens färg så vet du nu att de inte vet vad de pratar om).

En av mina mörkblommande Hoya pubicalyx. Denna kom hem med sortnamnet ’Royal Hawaiian Purple’ som absolut inte stämmer. Den får ljuvligt mörka blommor och härligt mörk, nästan svart nytillväxt.

Så långt så finns det inte så stor förvirring. Problemet, om man ska uttrycka det så, uppstod då herbariearket för typen till pubicalyx förstördes. För att arta en växt räcker det i många fall med att använda publikationens beskrivning eller till och med tillgängliga nycklar, men i slutändan så handlar det om att man jämför med typen. När en typ försvinner eller förolyckas så brukar man antingen designera ett annat artat (till samma art) herbarieark till en ny typ, eller skapa en typ från ett levande, insamlat exemplar. Det går med andra ord att ordna om det behövs.

Hoya pubicalyx

Det samlades in nya hoyor från Philippinerna som påminde mycket om de sorter av Hoya pubicalyx som odlades. De uppvisade en del skillnader, odlingsmässigt framför allt i bladen som tenderade att vara smalare, mer suckulenta och utan silver. En del hade istället rundare blad. Några av de mest kända såldes länge under smeknamnen ”Black Dragon”, ”Pink Dragon” och ”White Dragon”. Många började kalla de här insamlade för pubicalyx trots skillnaderna mot sorterna. Om man tänker på att de sorter som odlades var fröplantor som uppstått i odling och eventuellt även hybrider så vore det inte konstigt om de skilde sig något åt.

Hoya pubicorolla (1-011, Quezon)

2013 så bestämde sig Kloppenburg för att publicera de här insamlade hoyorna som nya arter. Han noterar att typen för pubicalyx är förstörd, avfärdar andra insamlade herbarieark som felidentiferade till pubicalyx samt menar att hoyor redan i odling som kallas pubicalyx är felidentiferade de med. Det inkluderar de traditionella sorterna. De nya arterna som publiceras under 2013-2014 är Hoya pubicorolla med två underarter, Hoya pubicenta och Hoya celata. Den senare arten skiljer mer från de övriga och jag kan tycka det verkar rimligt att den är sin egna art, även om jag vet andra som är mer insatta i dessa klumpar ihop den med de andra arterna.

Hoya pubicorolla (1-011, Quezon)

Publikationen togs ganska tveksamt emot och ingen hade någon vidare lust att byta namn på de gamla sorterna som odlas så länge. Jag tror även det var ganska svårt att överväga den ganska extrema position som Kloppenburg tog gentemot pubicalyx utan en typ. Som en kompromiss verkar det ha blivit så att de gamla sorterna som odlas idag kallas Hoya pubicalyx och de nyare insamlingarna kallas Hoya pubicorolla (och celata). Ibland anges underarterna till pubicorolla, och den som publicerades som pubicenta (också kallad pubicalyx round leaf) är inte vidare spridd i odling. Jag använder mig av den här kompromissen med när jag namnger mina hoyor, även fast den inte grundar sig i någon botanisk hänsyn alls.

Från vänster: Hoya pubicorolla (1-011, Quezon), Hoya celata (EPC-820), Hoya pubicalyx (mörkblommande) och Hoya carnosa (Shocking Pink).

Här syns det varför Hoya celata (den vita) står ut något i mängden. Bikronelobspetsarna (spetsarna på stjärnan) böjer sig nedåt och in under sig själv snarare än utåt och uppåt som de andra.

I praktiken är blommorna ungefär lika stora. När man mäter blomstorleken så pressar man ut blomman och i t ex pubicorollans fall (den längst till vänster) blir den större när spetsarna rullas ut och blomman plattas till. Men det som gör skillnaden i storlek i verkligheten är snarare hur stora flockarna blir och hur många blommor det kommer i flockarna, något som påverkas mer av blomskaftet. Nedan syns skillnaden i det fallet.

Hoya pubicorolla (1-011, Quezon) är en av mina storfavoriter. Blommorna har en underbart, mörk färg i en stor flock. Precis som med alla dessa blommor gör det fina, ljusa ludet att det är riktigt svårt att fotografera och göra färgen rättvisa. Det som gör växten ännu mer uppseendeväckande är de släta, ljusgröna bladen. Odlas den ljust och halvtorrt blir bladen ganska små vilket ger en väldigt fin, kontrasterande planta med blommorna.

Den enda nackdelen är att den är lite långsammare i tillväxten än de publicalyx-sorter som finns tillgängliga. Det kommer dröja många år innan den får komma upp på ett stort stöd, med andra ord. Inte nödvändigtvis en dålig sak men jag kan inte låta bli att föreställa mig en vägg av det ljusgröna bladverket med de svarta blommorna som prydnader.

Min stora silvriga pubicalyx har alltid tjänat mig väl. Den har precis lagom med silver för att ge fina spräckliga blad med stråk i, och idag står den med en strålkastare som når ovansidan vilket ger den lila toner i silvret som bonus. Den tenderar att torka ut lite väl med sin storlek och får sällan fulla flockar av den anledningen, men ändå fortsätter den att blomma nästan året om.

För kanske ett och ett halvt år sedan hade jag bestämt hävdat att det här var min favoritpubicalyx baserat på det vackra bladverket. Det är också den här som är måttstocken när jag tittar på en carnosa och funderar på om jag borde byta plats på dem.

Idag är det istället den helsilvriga pubicalyxen som fått överta förstaplatsen. Jag visade upp den redan för ett par inlägg sedan för att jag inte kunde hålla mig. Nu är jag i samma situation igen men vad skadar en extra bild? Den är så vacker och den kommer bli den perfekta parhästen till plantan ovan om ett par år när den  vuxit upp.