Mindre, behaglig Hoya med få krav söker odlare som sätter henne främst
Hoya rostellata, som det här inlägget handlar om, är en Hoya som verkar dömd att alltid överskuggas av andra arter. Jag har odlat arten hyfsat länge och den plantan jag visar upp idag (Hoya rostellata, PES02) har jag haft i nio år, även om den omstartats och klippts ner flera gånger. Så då kan man förstås undra varför jag inte skrivit om den tidigare. En anledning är att jag slarvat med bilder på den. Hoya rostellatas blommor håller riktigt länge, i nästan två veckor, och blommorna i flockarna öppnas ofta ojämnt så själva flocken kan hålla i hela tre veckor. Det har gjort att jag ofta struntat i att fota när de börjar öppnas, och när jag väl gör det ser man de olika åldrarna på de enskilda blommorna. Det är inte något jag störs av i verkligheten men på vita blommor på närbilder blir det bara inte bra.
Att jag började med det här inlägget berodde faktiskt på en annan Hoya och den fråga inga samlare någonsin vill få -vilken Hoya skulle du odla om du bara fick odla en enda? Jag svarar ofta att det är omöjligt att välja. Hoya undulata, definitivt. En snygg callistophylla, utan tvekan. De underbara, unika blommorna hos lasiantha, liddleana, macgillivrayi, danumensis… Ja, ni förstår. Men sanningen är att om jag skulle tvingas skulle jag välja Hoya pauciflora. Inte för hur den ser ut, eller för blommornas skull, utan att jag aldrig älskar någon av mina växter lika mycket som när jag står och insuper doften av pauciflora. Dofter gör märkliga saker med en.
Tillbaka till rostellata. Att våren har kommit har inte undkommit någon odlare förutom kanske de allra längst i norr. Det är fortfarande kyligt, men det livgivande ljuset har väckt de flesta blommor. I mitt rum som är mest utsatt för årstiderna (läs dåligt isolerat) har blommorna exploderat sedan någon månad tillbaka. Det doftade alltid lite speciellt där inne av Hoya sp. Papua som aldrig riktigt slutar blomma. Sedan dök de första macgillivrayi-blommorna upp, följt av liddleana och carnosa. Några finlaysonii smög in sin unkna citrondoft med. Även om alla blommorna individuellt doftar trevligt (nästan alla) så blir det en speciell ”hoyasamlardoft” när så många blandas samtidigt. Den här ”samlardoften” är inte obehaglig, men inte heller fantastisk. Så en morgon när jag gick upp till köket möttes jag av Hoya rostellatas milda men genomträngande rosliknande doft. Hoya rostellata doftar kraftigt nog att utradera de flesta andra dofter och gott nog så det uppskattas. Där jag stod och tänkte vilken underbar doft det är kom jag på mig själv med att undra varför jag inte gillar den mer, och varför man så sällan ser rostellata ute i cirkulation.
En anledning är förstås konkurrensen. Det finns flera liknande arter (både släta, som siamica, och håriga, som lyi och thomsonii) med samma typ av blommor. Hoya rostellata står sig väl i konkurrensen. Doften är den bästa i gruppen, och även om bladen kan bli hyfsat stora så blir formen väldigt fin med spetsen som böjer sig som en näbb. Det är den egenskapen den är döpt efter, och innan den publicerades kallades den Hoya sp. Hummingbird. Dessutom älskar jag personligen den klart ljusare och intensivare färgen på baksidan av bladen. Men den är segare i blomdebuten och den snygga bladformen gör även att fula blad står ut så mycket mer.
Jag skaffade Hoya rostellata som ett alternativ till Hoya carnosa. De är inte så nära släkt men båda arterna har de mörkgröna, glänsande bladen med lite silverstänk och den suckulenta känslan i bladen och rankorna. Jag tilltalades av rostellatas mindre blad och att de hade en speciell form. För mig var det här det gick fel och jag gissar jag inte är den första odlaren som gjorde det misstaget. Jag har alltid mörka hörn i mina hyllor där jag gärna skulle odla en växt med låga krav på ljus men som inte tar över hela hyllan. Hoya rostellata är inte en sådan Hoya. Får den för dåligt med ljus blir den nämligen ordentligt ful. Bladen får förvrängda former och blir gärna gulaktiga. Den behöver inte mycket ljus -den har trivts i alla mina fönster- men den klarar inte de låga nivåerna carnosa och även den mer närbesläktade thomsonii tolererar. Men när min planta väl blivit ful så rasade den i rankningen härhemma. Och vad händer med de som ligger sist? De får förstås stå kvar i de mörka hörnen…
Den här stackars plantan harvade på så i flera år innan den fick sina första blommor, två små stackare i flocken blev det. Hoya rostellata kan få upp till tjugo blommor i sin flock, men skalar gärna ner på knopparna om den inte är helt nöjd. En liten sniff av doften (som nummularioides men bättre) fick mig att dra ut den och starta om den i hopp om att få en lyckligare planta. Men som med de flesta av mina plantor som väl börjat blomma blev den snart förvisad till en mörkare odlingsplats efter de första blomställningsskaften och strax efter började de fula bladen dyka upp. Sedan dess har det varit en följetong när jag försöker envisas med att den ska klara av de mörka hörnen och den envisas med att antingen få en ljus plats, en fönsterplats eller så producerar den fula blad.
Så hur beskriver man rättvist en ljuvlig liten Hoya som inte blev vad man ville ha? Det är den stora anledningen till att jag inte skrivit om den tidigare. Det finns en del kloner i cirkulation och jag har inte provat att odla alla, så kanske finns det en mer odlingsvärd form därute som även skulle få mig upp i varv. Men jag föreställer mig att det finns någon odlare därute som känner samma sak för rostellatas doft som jag gör för paucifloras, där den får sitta ohotad på sin välförtjänta tron och bara vara så älskad.
