Hoya erythrostemma
Hoya erythrostemma är lite av en obesjungen hjälte i min samling. Mina nuvarande två plantor är ett resultat av en flört med luddiga blommor jag hade 2017. Det finns ju så många väldigt olika arter inom Hoya att man snabbt tenderar att fastna för vissa utseenden eller typer av hoyor. Just dessa luddiga blommor hade aldrig riktigt fångat mig, även om de ser otroligt vackra ut på bild. Tills 2017 då, när det bara slog till och ett gäng erythrostemma, mindorensis och elmeri flyttade hem som små sticklingar.
Hoya erythrostemma (pink flower)
Skillnaden mellan dessa arter ligger för oss odlare främst i bladen och storleken. De har faktiskt åkt in och ut ur samma art tidigare, men en noggrann genomgång 2014 fastslog att de var olika arter (förutom möjligtvis mindorensis och elmeri) och ytterligare en art slöt sig till laguppställningen, Hoya rintzii. (Intresserad av att veta mer? Rodda, Simonsson & Rahayu. (2014). Taxonomic revision of the Hoya mindorensis complex (Apocynaceae:-Asclepiadoideae) finns öppet tillgänglig att ladda ner).
Hoya erythrostemma
Alla dessa är trevliga krukväxter och blommorna är något att uppleva med deras håriga krona och iögonfallande bikrona som en central stjärna. Jag tror bladen ofta är underskattade då allt fokus ofta läggs på blommorna samtidigt som bladen bildar vackra, enhetliga plantor. Däremot höll inte flörten länge nog för mig för att få mig att behålla alla dessa sticklingar jag köpte. Först ut att blomma var ett par mindorensis, och de plantorna fick en trevlig plats där de fick fortsätta blomma och göra mig glad. För resten blev det inte lika bra.
Hoya erythrostemma (pink flower)
Gemensamt för både mindorensis och erythrostemma är att de finns i en uppsjö blomfärger, en väldigt bra egenskap hos arten (och gör att man kan välja sin favorit!). Tyvärr betyder det även att många blandat ihop eller gissat färgen på blommorna hos sticklingar, och efter min första väldigt uppskattade blomning dök fel blommor upp ett par gånger i rad. Det finns få saker som är så frustrerande och det dämpade min entusiasm inför den här gruppen hoyor betydligt. De som blommade ”fel” flyttade raskt hemifrån och de som ännu inte blommat betraktade jag med ett misstänksamt öga. Dit hörde erythrostemmorna. De fick flytta in i mitt mörkaste fönster utan extra belysning.
Den ”traditonella” Hoya erythrostemma med sin kombination av vitt och mörkt röd är fungerar alltid
Det var något jag ångrade när de blommade flera år senare. Ofta är det ju så att ljuset påverkar mycket hur snabbt en Hoya växer och hur tidigt den blommar. En Hoya i ett gott läge som tar två år på sig där kan ta fem år på sig i ett sämre läge. De två erythrostemmor som jag behöll och ännu inte sett blommorna på hann jag nästan glömma bort när knopparna dök upp. De kom hem samma dag i ungefär samma storlek och öppnade sina första blommor med 21 dagars mellanrum, flera år senare.
Att jag ångrade det beror på att erythrostemma nog är bättre än mindorensis, i alla fall om man inte tittar för noga. Den får större flockar än mindorensis, och även om mindorensis ofta har vackra regelbundna blad har erythrostemmas lite spetsigare blad ofta synliga nerver och lite mer silver.
Det som avgör frågan är hur man ser på blommorna. Hoya mindorensis blommor håller i lite mindre än en vecka, ibland så lite som 3-4 dagar, men är perfekta under den tiden. Hoya erythrostemmas blommor håller i minst en vecka, men redan efter en dag eller två börjar blommorna förändras. Nektaren blir bärnstensfärgad och kronan mörkar och börjar torka in. På håll ser man fortfarande en glittrande (med all nektar) hårig boll, men nära syns skillnaden.
