Pinguicula (x ’Weser’)
Pinguicula är en av de släkten som ibland tillämpar grexes trots att det inte är helt korrekt att göra det. Termen grex kommer från orkideodlingen där det innebär att hybrider från samma föräldrar får bära samma hybridnamn utan att vara kloner av samma hybridplanta eller exakt likadana. Ett grexnamn identifieras med hjälp av ett gx mellan släktnamnet och hybridnamnet enligt koden. Odlare som koncentrerar sig på andra släkten som gärna fröförökar sig mellan arter har fått upp ögonen för det praktiska i grex och har börjat tillämpa det utan att det tekniskt sett är godkänt inom andra släkten. (International code of nomenclature for cultivated plants, 2016, article 4) Många använder sig dock bara av ett enkelt multiplikationstecken för att indikera hybrid följt av det hybridnamn orginalkorsningen publicerades under.
Det innebär att min Pinguicula x ’Weser’ garanterat inte är Pinguicula ’Weser’, utan en hybrid efter Pinguicula ehlersiae och Pinguicula moranensis, samma korsning som ’Weser’. Det är en vanlig korsning som upprepas då och då. Det korrekta namnet vore Pinguicula ( ehlersiae x moranensis) men jag har låtit det felaktiga namnet vara kvar då den är så välspridd under detta namn. Det är också för mig helt omöjligt att veta om det här är en upprepad korsning eller en planta sprungen ur tissue culture (masskloning) från en äkta x ’Weser’. Bland vissa odlare är denna känd som den falska x ’Weser’.
Den här pinguiculan kom hem till mig sommaren 2017. Jag hade egentligen inte tänkt försöka mig på pinguicula, men jag visste att x ’Weser’ är känd för att få vackra röda blad i starkt ljus och jag blev nyfiken. Härhemma fick den stå ganska mörkt och äta sorgmyggor innan det raskt var dags att dela den. Några månader senare flyttade jag in de nu två fullstora plantorna i ljuset i hopp att få se de där snygga röda bladen, och två veckor senare blommade dem. Den stod först i en blandning av torv och sand som alltid var fuktig, men har nu fått flytta till rent lavagrus eller lavagrus uppblandat med sand. De verkar växa på bra och inte vara särdeles brydda om ljus eller temperatur.
Bladen är ljusgröna och växer i rosetter där kanterna böjs något inåt. I starkt ljus får de en röd ton. Bladen täcks av små pärlor med slem som fångar in insekter. Det gör att bladen glimrar och glittrar väldigt attraktivt när ljuset faller på dem. Blomskaften växer ut från rosetterna och sträcker sig en bit ovanför. Blommorna är starkt ceriselila med vit mitt. De doftar ingenting.
