Våren kommer i år igen

Nu har det gått ett bra tag sedan jag senast skrev något på den här sidan. Annat i livet har tagit kraft och tid och då får den här sidan ligga i dvala ett tag. Jag har uppskattat den kontakt jag ändå haft och är ödmjuk inför den uppskattning sidan visats trots det! Jag planerar att arbeta lite mer med sidan längre fram, men tills dess kommer det inte hända alltför mycket här. Jag har några lättare uppdateringar som jag hoppas kommer uppskattas, men det kommer nog stanna vid det.

Växterna härhemma har trivs under vintern (det är på vintern fördelen med växtbelysning verkligen märkts!) och jag har fått njuta av ett antal förstagångsblommare, viss vanvård till trots. En av de mest förvånande var Hoya celata. Jag har svårt att veta vilket ben jag ska stå på med denna Hoya. Å ena sidan tyckte jag den var fantastisk, å andra sidan.. De avlånga bladen är helgröna i en dekorativ färg och den är otroligt lättodlad. Blomflocken är stor (ungefär som hos pubicalyx) och höll i lite mer än tre veckor och doftade underbart. Men kombinationen av de ljusa blommorna och helgröna bladen blir samtidigt ganska anonym. Den hade nog behövt bara lite mer fyrverkeri för mig.

Den liknande (fast ändå inte alls) spräckliga Hoya griffithii från China tycker jag mycket bättre om, trots att doften inte alls föll mig i smaken. Kanske är det helt enkelt presentationen som gör det ibland?

Igen av dem slår dock den största stordoftaren av alla härhemma. Den här klonen av Hoya mitrata doftar alldeles för starkt av spearmint. Den är vacker, men doften är svår att stå ut med när den inte kan få stå utomhus. Nu ska jag pröva odla den lite mörkare och tråkigare och hoppas den därmed får lite sämre fart i doften.

Hoya fauziana ssp. angulata har jag skrivit lite elakt om på tillhörande sida, men helt plötsligt rätade blomningen upp sig på min planta, och den torkar inte längre ut och håller mycket längre. Det har gjort att den avsevärt stigit i graderna. Sköter den sig bara tills dess jag orkat uppdatera texten så får den säkert ett snällare omdöme.

Min Hoya mindorensis (Red Star) blommade nyss för första gången. Blommorna var underbara men ack så små! Jag hoppas på en fullare flock nästa gång. Här tillsammans med Hoya cutis-porcelana överst.

Hoya mindorensis tog nästan fyra år på sig (med en omstart därimellan) och jag hade nästan gett upp hoppet. Den här raringen köpte jag å andra sidan förra sommaren och den blommade redan efter ett halvår. Jag köpte den som Hoya sp. Sulawesi nr 1. Tyvärr doftlös, men underbart luddig i blommorna. Den fick extremt mycket nektar, vilket gjorde blommorna dekorativa med svåra att fota. Även efter avtorkning är det svårt att helt se bikronans form.

Sedan har det växt mer än Hoya såklart. Den underbart söta och pyttelilla Dischidia tomentella har så små blommor att den nästan uppskattas bäst på bild.

Här tillsammans med en annan Dischidia, astephana, som ingalunda har stora blommor. Men storlek beror som bekant på vad man jämför med…

Pinguicula är inte lika roliga på vintern, i alla fall inte de som står i fönstren och upplever säsong. De förlorar möjligheten att fånga byten och förvandlas till luddiga suckulenter under sin dvala. När de börjar gnistra igen så vet man att våren verkligen är här.

Jag visar vanligtvis inte bilder på mina småplantor av Nepenthes, men dessa två nykomlingar från förra året har jag blivit alldeles extra förtjust i. Båda är hybrider som förhoppningsvis kommer växa bra hos mig.

2019 var min stora nyförälskelse juvelorkidéerna, och ledde till ett dussin plantor jag verkligen älskar. 2020 blev den nya förälskelsen istället släktet Columnea. Extremt lättämjda rankor i kruka, som också växer bra i vivarium, med underbart stora blommor. Här Columnea arguta som blommade för mig under vintern. Även om blommorna tas ur ekvationen är bladverket verkligen något extra. Då är ändå den här plantan lite trött i bladen efter att jag torkat ut den alldeles för mycket flera gånger i rad.

2020 var också ett år jag odlade en hel del annat än jag vanligen skriver om. Det har varit ett stort nöje, även fast inventeringen av alla bonusväxter härhemma förmodligen kommer visa ett negativt resultat över vintern. Å andra sidan är det en del av charmen, och det som fortfarande är med mig är här för att stanna.