Tiden går snabbt
Ibland undrar jag hur ofta jag faktiskt säger det, men det är alltför sant. Min tid har lagts på andra saker ett tag och vips har det gått två månader sedan jag ens delade en bild. Så kan vi inte ha det! Jag har fått en del mail, som jag svarar på i mån av tid nu. Så har du mailat mig och inte fått svar så beror det på det, och jag svarar när jag kan. Som tur är passar odling perfekt ihop med dåligt med tid. Lite vatten då och då och när man orkar titta på dem så har de helt plötsligt växt så vackert.
En av de växter som överraskat mig mest har varit Dischidia vidalii. Intrycket den ger är att vara väldigt känslig. Rankorna och bladen känns svaga och tycks komma smälta bort lätt (och gör det med, eller gjorde i alla fall till viss del när jag fick hem min). Rotsystemet verkar vara anmärkningsvärt litet, eller växa långsamt -efter ett halvår kan jag knappt ana en rot i en kruka med flera sticklingar. Trots allt det har den dock visat en oerhört växt- och blomvilja och det är stor skillnad på hur krukan ser ut nu från sticklingarna jag planterade tidigt i våras.
Kombinationen av de små täta bladen, de stora myrbladen och de rosaröda blommorna är perfekt. Tittar man noga ser man också frökapslar. Det finns ett par korsningar med vidalii som förälder men framför allt är denna en självpollinerare, vilket betyder att den gärna och ofta sätter frökapslar. Den har till och med hunnit ge frö under sommaren.
Jag visade upp min lacunosa från Laos för ett par månader sedan, och den börjar alltmer återfå sin forna glans, även om vi har lite kvar innan den får sin fulla färg. Den har börjat blomma igen vilket glädjer mig en hel del efter förra vinterns tillbakadöende, även om flockarna är små och få -det dröjer nog ända till våren innan den kan erbjuda en ordentlig visning igen.
Baksidan på min planta som inte hänger i ljuset har den typiska nästan brungröna färgen den här lacunosan får när den hänger mörkt. Ytterligare en egenskap den här lacunosan har är den rödbruna baksidan på bladen, även på blad som i princip är gröna.
En annan lacunosa som blommat (igen) är lacunosa IML 1813, också kallad ”Giant”. Den här skaffade jag en gång i tiden för att den ligger typmässigt väldigt nära beskrivningen av krohniana. Lacunosa är ytterligare en vanlig art med oerhörd spridning i utseende, och lättodlad som den är finns många kloner och kultivarer i odling. Just den här klonen har två väldigt attraktiva egenskaper -blommorna är mycket större än de vanligen är hos lacunosa, och bladen blir faktiskt oerhört mörka, blanka och vackra. Nu ska det sägas att min planta både är smutsig och har gamla gulaktiga blad efter förra vinterns uttorkning, så det är inte rättvist att döma klonen efter min planta. Klonen sägs också få större blad, men odlas den i gott ljus tycker jag inte bladen blir utmärkande större.
En art av Hoya som har gjort framsteg i sommar men fortfarande gör mig djupt besviken är Hoya collina. Den kan vara så vacker, och lovar så mycket, men blir så ofta tråkig, ful och intetsägande. Det råder ofta förvirring om klonerna hos collina, både på grund av allmän felbehandling av ID-nummer och artnamn, men också för att collinas utseende ändras radikalt beroende på odlingsomständigheter. Det finns flera kloner av collina i odling, men de två vanligaste är de två jag odlar, collina från Biak (felaktigt benämnd som biakensis, som inte är ett äkta artnamn utan bara något som någon hittade på) och collina (IR26), som kallades Hoya sp. (IR26) ganska länge i odling.
Hoya collina (IR26) var den första collina jag skaffade. Googlar man den så hittar man oerhört vackra lätt avlånga blad med silver som blir röda i solen. Helt slående ser den ut! En sådan stickling fick jag också hem, men så fort jag började odla den fick den blad helt utan silver, mycket mindre och plattare och utan att visa någon vacker röd färg -snarare blev bladen gulgröna och tråkiga. Som jag har klippt den och försökt få den att återgå till vad jag tänkte var ”ursprunget”. Men under försommaren när vi drabbades av oerhörd värme blev den som förbytt: När andra slokade lade den in en ny växel och efter så många år visade den äntligen upp de vackra rundade, silverblad jag en gång skaffade den för.
Hoya collinas blad har en ganska speciell typ av silver, och när jag misslyckades med att odla Hoya collina (IR26) vände jag blicken till collina från Biak. Den får inte vackra röda blad, men får samma typ av silver, och bladen är vackert rundade och ger intryck av att vara hjärtformade. Och historien upprepades: jag importerade en jättefin stickling med fullsilvrade, hjärtformade blad, men hemma hos mig blev bladen avlånga och tappade genast silvret. Jag kom fram till att collina nog inte var en art för mig, men gissa vad som dök upp i värmen? Den här hade en mer graduell förändring där bladen först blev vackert runda innan silvret återvände. Men så stod den också lite svalare och mörkare.
Ett av problemen med röran hos collina (förutom inblandningen av ett artnamn som inte finns) är som vanligt att odlare tittar på bladen, och sedan gissar klon och lägger till ID-nummer eller ursprung utan att ha fått det med plantan. En del tror t ex att silverblad hör till en klon, och runda blad till en klon, men det stämmer absolut inte för collina. Tyvärr har jag sett båda dessa kloner ihopblandade, så jag skulle även vara lätt försiktig med vilken klon som införskaffas även om det kommer med ID-numret IR26, till exempel. Här är collina från Biak och collina (IR26) bredvid varandra, och även om det tydligt syns att det är två kloner så finns det blad hos båda som överlappar i form, storlek och silver. Och som alltid så finns det såklart fler collina än bara dessa två.
Nu när det här inlägget blev så tungt är det väl lika bra att gå all in? En vackert växande kannranka (och de stackars kannrankorna är sorgligt ouppdaterade här) som jag är förtjust i just nu är en fröplanta jag skaffade förra året, Nepenthes (mirabilis var. globosa x ampullaria ’Black Miracle’). Jag skaffade den både för färgerna, men också för bladen som ofta ärver pappans vackra röda mönster. Den har växt något långsamt under ett år, mest för att den kanske inte riktigt fått så mycket vatten som den velat, men större har den trots allt blivit.
Liten blir stor
Jag har inte skrivit så mycket om mina vivarium för tillfället, till viss del för att jag är upptagen med att bygga om mitt största, något jag inte riktigt haft tid till och den är därför att fast i ett slags halvmesyr, och till viss del för att jag inte tagit speciellt många bilder på sistone. Men några har det blivit. Nu när de flesta skåp uppnått en viss ålder har de flesta Tillandsiorna också fått visa upp sina blommor.
Det är ganska lätt att se när det är dags för dem att blomma eftersom de flesta av dem får skarpa färger när det är dags. Det syns tydligt bland annat på Tillandsia ionantha, som annars har en ganska anonym grå färg, men när det är dags för blomning blir skarpt rosa. Tyvärr håller blommorna inte mer än någon dag.
Det har blivit lite frön med, även om jag inte valde att odla dem. Riktigt så förtjust i Tillandsia är jag inte.
En av favoriterna i mina vivarium är Nepenthes jamban, en kannranka som håller sig liten och får en speciell form och tydlig färg. (Även fast just denna kanna är ovanligt ljus)
Trots det, skulle jag rekommendera en kannranka för vivarium skulle det definitivt vara Nepenthes glabrata. Även den är en liten kannranka som håller sig liten. Kannorna är inte riktigt lika utmärkande men den växer snabbt och lätt och jag har till och med tagit för vana att bara klippa en stickling och sätta direkt in i vivariumet, där den sedan rotar sig snabbt utan inblandning.
