En annan av mina nervade favoriter

Hoya sp. Nong Nooch är en finlaysonii-typ som har varit i odling ganska länge nu. Jag minns att jag skrev ner den på en av mina allra första hoya-önskelistor, men strök den av någon anledning. Bilder gör den inte helt rättvisa för en av dess stora fördelar är hur stora, vågiga och tredimensionella bladen kan bli, något som sällan framträder bra på bild.

Jag odlar min ganska mörkt då den inte har bladen för att bli röda och är generellt sett generös med växandet. Den skulle nog nå nya höjder om den fick bättre ljus, men ibland tar utrymmet slut. Den har blommat många gånger och verkar ganska lättblommad med, men blommorna håller bara i en dag. Det gör att jag ännu inte haft tid att fotografera den med en väl utslagen flock.

Blommorna doftar citronliknande och flocken är något större än hos de flesta av mina andra finlaysonii-kloner, men inte med mycket. Det är väl i princip det goda det finns att säga om blommorna. Och det är väl kanske lika bra så bladen får stå i rampljuset.

Att bladen står i rampljuset gäller även för kannrankor. Det är faktiskt så att själva kannan är plantans blad. Det jag brukar kalla blad är biologiskt sett bladskaftet, som utvecklats till att bli bredare och användas till fotosyntes, och det biologiska bladet börjar först där kannan börjar utvecklas. Men det kommer nog inte stoppa mig från att i vardagligt tal tala om bladskaftet som just ”blad”.

Nepenthes (ventricosa x (maxima x talangensis)) får bara ljusare och ljusare kannor med åldern och det får vackra peristomet att se än rödare ut. Kannorna har börjat få den typiska formen hos övre kannor tillsammans med benägenheten hos rankan att vinda sig för att klänga fast i omgivande vegetation på vägen uppåt.

Min Nepenthes eustachya har däremot inte haft samma utveckling. Den har växt snabbt och fint och det har gjort att den inte riktigt fått det vatten den behöver misstänker jag. Ganska ofta får den torka ut alldeles för mycket, och även om det kan vara så att den bara behöver tid så påverkar nog torkan den ordentligt. Nästa år hoppas jag kunna plantera om den till en något mer fuktighetshållande mix för att ge den en liten skjuts framåt.

Hoya phuwuaensis är fascinerande med sina små, små blommor som öppnar och stänger sig under dygnet. Blommorna är bland de sötaste hos hoyor, och så överraskande små. Själva flocken innehåller fler blommor än vad man tänker sig när det kommer till de som får platta flockar, och det bidrar till intrycket.

Här får den mycket mindre flocken (mindre än vanligt också, ska sägas) av Hoya soidaoensis bredvid Hoya phuwuaensis avsluta dagens inlägg.