God Jul

Julens sista inlägg vill jag tillägna de vackra bladverk som fått mitt hjärta att klappa fortare 2021. Det är en blandning av gammalt och nytt, och jag tror inte jag visat upp någon av dem tidigare. Först ut kommer en Hoya jag köpte som en liten enbladsstickling för över två år sedan, Hoya indaysarae. Den påminner starkt om scortechinii, och jag har sett att den redan nu ibland omtalas som synonym. Som ni kanske kan gissa av den beskrivningen så är det en Hoya för alla som älskar röda blad.

De nya bladen är helt vinröda och bleknar sedan till gröna med röda nerver, helt eller delvis, beroende på vilket ljust den odlas i (Jag är säker på att den även kan bli helgrön, men jag har inte utforskat det). Bladen är släta, nästan lite glänsande och nerverna, framför allt mittnerven, reser sig vackert ur bladets yta.

Min har satt nästan lika många blomställningsskaft som den har blad, men inte funnit det passande att blomma än. Jag väntar spänt, kan jag säga. Men oavsett om den någonsin blommar bara älskar jag plantan.

Jag kan ju inte låta bli att få med ytterligare en nervad skönhet, nämligen Hoya sp. GBL EPC-260. Den har helt underbara blad med meredithiis nervatur men till skillnad från meredithii är bladen hårda, kupade och rundade (och mycket mindre).

Den har inte växt snabbt för mig, och bara blommat två gånger, men bladen är bland de absolut vackraste och jag kan inte vänta på den dag den är en helt utfylld planta.

Nästa bladskönhet är en riktig diva. Den var en av de dyraste plantor jag någonsin köpt när jag köpte den förra året, Hoya subquintuplinervis (innervariegerad).

Det var ett par nervösa månader innan den rotade sig, men sedan dess, trots att den verkar trivas utmärkt, har den bara gett mig 5 nya blad och verkar inte röra på sig med många knop. I all ärlighet var den nog inte värd priset, men ack så vackra bladen är.

Något mycket mer prisvärt, och en ren fröjd att få visa, är en nykomling -en ny klon av Hoya verticillata. Jag köpte den som Hoya sp. Anjuk Ladang, men den blev snabbt tillgänglig i massor och säljs även som Hoya parasitica (Black Margin) eller under numret MA 07. Nästan alla växtbutiker jag tittar in hos hade denna till ett mycket överkomligt pris under hösten, och den lär fortsätta vara vanlig ett bra tag till. Den tillhör de verticillator som har så ljusa nerver att de nästan påminner min ellipticas vackra, nervade blad. Till det har de en underbar spetsform och får i gott ljus en vacker, mörk kant. Inte alla skönheter måste vara dyra!

Två hyfsat nya hoyor som delar samma vackra egenskap, den mörkare randen på bladen, är Hoya sp. Haiphong (överst) och hybriden Hoya MB1065-43 (underst). Jag älskar deras annars släta och blanka blad och gröna toner som passar perfekt till randen.

En Hoya som jag bara blir mer och mer förälskad i är Hoya nicholsoniae ‘New Guinean Ghost’. Jag insåg till min stora förvåning att jag inte delat med mig av den här, så jag är bara tvungen.

Min första planta råkade ut får en olycka, vilket resulterade i att jag fick chansen att odla fler plantor på olika sätt. Och oavsett hur den odlas är den alltid perfekt. Den får ett väldigt tätt, kompakt bladverk med glänsande silverblad som kan skifta i rosa och lila i gott ljus. Till skillnad från andra silverhoyor växer den här snabbt och enkelt i nästan vilka omständigheter som helst och jag kan inte nog dela med mig av min kärlek för den.

Jag skulle inte bli förvånad om den här dyker upp i växtbutiker och massproduceras inom kort. Jag hoppas verkligen det, för vilken växt om inte denna skulle hålla Hoyafanan lika högt?

Under året blev tre nya hoyor med ganska liknande blad tillgängliga för “vanliga” odlare. Hoya piestolepis, Hoya stenakei och Hoya versteegii. Även om de alla tre är väldigt olika i mycket, bland annat i storlek och totalt annorlunda blommor, har de alla mörkare, håriga blad med lite ljusare nervatur. Bland de tre är Hoya versteegiis blad de absolut vackraste, då de har en underbart vågig kant. Året tog nästan slut innan jag fick chansen att få tag på en, och jag är så oerhört tacksam för möjligheten att odla den här arten. Så mycket att jag knappt ens tänker på att jag inte fick tag på den sista av de tre.

Tillbaka till en gammal och underskattad Hoya. Egentligen finns det flera som ser nästan likadana ut, och en del av dem förekommer under olika insamlingsnummer. De liknar sigillatis (och kallas ofta aff. sigillatis) men bladen är mindre och rundare. Den här klonen har numret IPPS 7731 och kommer från Sulawesi.

De mindre bladen och den vackra färg bladen kan få gör den underbar i sig, men den växer även omväxlande väldigt kompakt vilket gör plantan snygg i mina ögon. De kupade bladen lägger sig gärna tätt mot varandra och underlaget och rötterna växer ibland längs bladens undersida. Själv misstänker jag att bladen fungerar som myrblad, men efter att ha frågat runt så verkar ingen annan egentligen observerat den typen av växtsätt, så det kan lika gärna vara slumpen.

Hoya sp. (SLM-01) är svår att beskriva. Den får oerhört varierande blad -runda, spetsiga, breda, långa, silvriga, helfärgade, myrblad… allt stämmer. Den har samma vackra mörka blanka yta med väldigt omväxlande silver som gör carnosa så vacker -trots den stora skillnaden så för bladen mina tankar till carnosa som närmsta look-alike.

Den har dock vackrare undersida -och de blad som blir kupade och myrblads-aktiga får helt mörk undersida.

Jag beskriver ofta hur jag uppskattar att odla kannrankor just for kannorna alltid är unika -så känns det att odla denna hoya och se varje blad utvecklas.

En nykomling för i år som jag verkligen beundrar är Hoya sp. (NS12-323). Den är helt bedårande -bladen är små, men formen på bladen liknar mycket större hoyor. Den växer fort, delar sig gärna i nya rankor och de nya bladen skimrar och får så tydliga nerver att de nästan ser rutiga ut. Jag har inte haft den så länge, men jag älskar den redan.

Hoya sp. cf. onychoides (NS08-077) slog ner som en bomb när den började växa härhemma. Jag köpte den för blommornas skull, och oftast så är väl bladen dugliga på dessa storblommiga, men de skiljer sig inte så mycket från varandra. Men denna Hoya! Bladen blir galet mörka och blanka och får samtidigt tillräckligt mycket struktur att jag nästan blir andlös. Mot alla odds har denna Hoya, utan nerver och silver och rödtoning, blivit en klar bladfavorit.

Den sista ut är en av flera kloner som kallas Hoya sp. aff. lambii, och påminner mycket om Hoya sp. SLM-04 (som hör till dessa). Det finns ganska stor variation hos dessa kloner (vilket förhoppningsvis betyder att de blir en egen art så småningom) men en av dem som jag fick i år stod verkligen ut. Grön nervatur med tydlig struktur, vackert silver och rödfärgning av bladen. Det var inte säkert att det alls skulle bli något av den, men de senaste månaderna har pinnarna spruckit upp med blad. Jag tror att denna ska kunna få väldigt stora blad, och stämmer det så vet jag inget som kunde göra den mer perfekt. Ja, förutom snyggare blommor kanske.

 

Jag önskar er alla en underbar jul med glädje, vila och lyckliga växter!