Att odla Hoya serpens

Hoya serpens är en av mina stora favoriter. De små runda, gröna bladen är helt bedårande och för alla som gillar smått är serpens ett måste, i mina ögon. Dessutom är serpens en av de bästa, om inte den bästa hoyan att odla i vivarium. Men vi har inte alltid kommit överens, och jag tänkte dela med mig av mina tankar om den. Jag har väntat på att skriva det här ett bra tag, men ville att mina plantor skulle blomma först. Och det gjorde de äntligen, i vintras. Det var ingen imponerande blomning, och inte blev det några fotografier heller, men med det kan jag avsluta mitt stora serpensexperiment och använda platsen till annat. Vi har några fantastiska serpensodlare i Sverige, och jag vill inte räkna mig till dem, men jag hoppas ändå någon finner mina erfarenheter till användning.

Det kan vara svårt att reda i vad som är optimala omständigheter att odla serpens i och råden varierar en hel del. Den ska inte torka ut helt, rötterna ska inte stå i vått och den ska odlas svalt, var det jag började med när jag skaffade den för 5 år sedan. Samtidigt är det en av de hoyor som sålts kommersiellt tidigare och då varken drivits fram svalt eller varit krånglig. Den är ömsom vanlig och syns ofta som stora plantor, och ömsom ovanlig och nästan omöjlig att få tag på.

En inte helt ovanlig syn för serpens-odlare är en stickling som rotar sig väldigt snabbt och snabbt skickar ut rankor som sedan raskt gulnar och dör ner ända till substratet. Är sticklingen liten kan i princip hela sticklingen gå åt. Min första observation som serpensodlare var att om rankorna toppades när de väl nått 2-4 noder så skedde inte detta tillbakadöende utan plantan blev långsamt större och verkade trivas (Idag skulle jag bara rekommendera det i speciella fall, så fortsätt läs).

Min dåvarande planta växte som sagt stadigt men långsamt, och det kanske inte heller är svårt att förstå när nytillväxt ständigt klipps av. Efter ett tag så tog det stopp igen, men då var det det falska spinnet som stod för förödelsen. 2019, när kumulusbehandlingarna var i full gång överallt, räknade jag med att min planta äntligen blev fri. Men tunn och eländig såg den ut, så jag bestämde mig för att starta om den. Dessutom hade jag ändå planerat att sätta in sticklingar i vivarium så tog sig inte en ny planta så var det inte hela världen. När jag slaktade min gamla planta noterade jag att själva rotsystemet från en nod var hyfsat litet. Däremot så var alla friska rankor rotade vid flera noder och sammantaget var rotsystemet av en bra storlek. Nu klippte jag bort alla gamla rötter då jag tycker det är bättre att rota i det substrat det ska växa, men det var något som gjorde intryck på mig. Sedan planterade jag in en hel del sticklingar i mina vivarium, och 2 sticklingar vardera i olika krukor med olika substrat.

Med det odlade jag Hoya serpens i pinjebark, i pinjebark med ca 10% sphagnum, i ren sphagnum, i en jordblandning (jord, pimpsten, bark), i en självvattnande kruka med räkkulor (ett slags lerkulor, bäst jämförbart med leca men dessa faller så småningom sönder), i pimpsten med vickningsbevattning och i vanlig pimpsten i kruka. Året efter fick jag chansen att odla upp några serpensplantor från frö då en av Sveriges bästa serpensodlare sålde av lite frö, och de fick även de pröva på lite olika substrat. Denna gång lade jag sticklingarna ned så de fick chansen att rota sig längs flera noder. Jag slutade helt att toppa serpens eftersom jag ville låta dem växa ostörda för att se vad som fungerade bäst.

Till min stora förvåning började alla krukor växa väldigt bra. Alla sticklingar och rankor som fick börja krypande och rota sig krypande på ett substrat växte ostört och hade sedan inga problem med att falla nedåt. De få sticklingar som enbart rotade sig i en ända och hängde över en kant gulnade i toppen och dog ner. Nya skott sköt slutligen ut från substratnivån där de kunde rota sig och först när även de fått flera noder rotade vid ytan överlevde rankorna. I mina vivarium stortrivdes serpens och växte snabbt upp till toppen där det är väldigt ljust, varmt och ganska torrt. Hos krukorna trivdes de krukor som stod varmt och väldigt ljust bäst, medan de krukor som stod svalt och mörkt fortfarande växte, men väldigt sakta. Den kruka som stod varmt och mörkt tog sig aldrig riktigt, utan rotade sig och stod still. Det verkade inte spela någon skillnad alls vilket substrat Hoya serpens växte i.

Med andra ord så är min erfarenhet att serpens behöver odlas som en riktig krypare innan det går att låta den falla (eller trä upp den på ett stöd). Får den rota sig ordentligt vid flera noder är den tålig och älskar ljus och värme. Det är inte helt olikt vad jag upplevt med Hoya curtisii, även om curtisii nog allmänt upplevs som en enklare hoya. De egenskaperna gör den perfekt i ett vivarium. Den stortrivs precis under lamporna i toppen där andra plantor tenderar att bli bleka och brända, men rankar gärna även i mörkare delar. Så länge den inte placeras i botten, eller i ett vått substrat, så verkar den vara enkel att tillfredsställa. En egenskap som jag noterat när sticklingarna planteras in i ett vivarium är att den kan vara snabb att överge sämre delar. Ofta rotar sig sticklingen och skickar ut nytillväxt i form av nakna rankor (gärna under ett mosslager). Sedan dör orginalsticklingen bort (om den inte från början kommer från hög luftfuktighet) medan nytillväxten dyker upp överallt. Slår en ranka i taket eller fastnar så aborteras den gärna till förmån för bättre växande förgreningar. Om någon vivarie-odlare nu läser det här vill jag även säga att om man inte vet att den serpensstickling man får tag i kommer från höga ljusförhållanden, är det säkrare att plantera in den lite längre ned än direkt under lampan. När den väl tagit sig kommer den själv ta sig upp och hålla sig däruppe.

Toppen på det här vivariumet domineras av Hoya serpens och Hoya lithophytica som frodas extremt och blockerar ut det mesta som vill konkurrera där uppe, även om jag trimmar en hel del. Båda arterna har även hittat ut och rymmer så fort de får chansen. Men tittar man noga så ser man att båda två arterna även växer i mörkare delar längre ned. Det ska sägas att jag ännu inte fått serpens att blomma i ett vivarium: det sägs att serpens är en säsongsblommare, och för att trigga det behövs förmodligen förkortade ljustimmar, något jag inte experimenterat med.

En av de mer frustrerande egenskaperna med Hoya serpens är att den snabbt sätter sina blomställningsskaft. De växer normalt sett ut med rankan direkt. Men att få knoppar på blomställningsskaften är en helt annan fråga. Lyckas man väl knäcka mysteriet så kan man få massblomningar över hela plantan att se fram emot. Själv fick jag bara tre små flockar på plantan med flest blommor, men jag hoppas på att det bara var en övningsrunda. På fotot nedan så hänger vissa blomställningsskaft upp och ned, då rankan legat över andra krukor och sedan fått falla. Att krypa över i andra krukor är något serpens också älskar, för övrigt.