Hoya insularis
Hoya insularis vann mig över bit för bit. Det är en Hoya som publicerades 2020, men förekom innan dess som Anatropanthus borneensis, publicerad över hundra år tidigare. Det är med andra ord ingen ny växt, utan bara en ny Hoya. Anatropanthus var ett släkte med bara en enda art, och DNA-analys visade att den tillhörde Hoya-släktet, trots sina speciella blommor. Det var även blommorna som gjorde mig intresserad av den. Jag var nyfiken på hur de skulle se ut i jämförelse, och jag var även intresserad av hur blommorna positionerade sig mot blomställningsskaftet. Det är en ovanlig positionering som den delar med Hoya retrorsa där blommorna vänder sig mot skaftet. Av den anledningen köpte jag en import av den 2020. Jag blev genast positivt överraskad, och det fortsatte under en lång tid. Bladen är urvackra och kan bli mycket långa. De är suckulenta och blanka med en skarpt nedsänkt mittnerv och lätt böjda kanter. Spetsen är platt och bladet blir därför nästintill rektangulärt. Undersidan är brun-grön till skarpt röd och ovansidan är mörkgrön till vinröd till nästan svart beroende på vilket ljus den utsätts för. Rankorna är tunna och mörka och ändrar precis som bladen färg efter ljusnivån. Den blommar tidigt och villigt på väldigt tunna blomställningsskaft med små tubformade blommor. Knopparna utvecklar ett runt, mindre huvud som vid blomning spricker upp och avslöjar en öppning in i blomman. Blommorna är doftlösa. Även blommorna varierar stort i färg och blommar i allt från ljusgula till lila blommor, där starkt ljus lockar fram de rosa och lila tonerna.
Hoya insularis började växa ganska omgående hos mig, och har varit en lättskött krukväxt. Jag har ryckt av ett otal blomställningsskaft som fastnat i mitt hår, vilket varit det största irritationsmomentet. Den skickar gärna ut långa, tunna rankor där blomställningsskaften utvecklas i änden och lätt bildar krokar. Som unga har mina plantor inte klättrat något vidare men har kunnat ledas kring ett stöd. Det har visat sig att den likt många andra hoyor har två växtsätt och när mina plantor har blivit äldre har de visat sig klättra väldigt ivrigt. Jag har därför med åren reviderat min uppfattning om att den passar bäst i ampel, utan tycker den blir mycket trevlig på stöd med. Får den utrymme får den ett oerhört vackert fall i bladen, men växer den trångt blir bladen gärna böjda och missbildade och plantan förlorar då snabbt sin charm. En av de stora fördelarna hos den här växten är dess förmåga att bli vackert mörk i gott ljus. Första sommaren hängde den innanför en ofta öppen balkongdörr och plantan blev fantastiskt svartlila på ett sätt jag inte sett hos andra hoyor. Även under lampor får den gärna en vacker färggradient mellan rött, grönt och lila. Den är nog inte en planta som odlas för blommornas skull, men de förgyller ändå plantan. Dessutom tycker jag personligen att knopparna är mest uppskattade då de ser ut som små spindlar under sin utveckling. Jag odlar min insularis i pinjebark, och har även prövat att odla i en blandning av pinjebark, pimpsten och lite torv, och det har fungerat bra med. Den blommade första gången för mig i slutet av maj 2021, några månader över ett år gammal hos mig. Har man utrymme att låta den få lite fall är den en väldigt häftig växt som kan komplettera en samling väldigt fint.
