Min fulaste planta, eller drottningen av Brunei
Det här är på samma gång ett inlägg av beundran och ett inlägg av frustration över min fulaste planta. Det är inte att säga lite, eftersom det finns en hel del veteraner här hemma som även de har låga odds till den positionen. Men få av dem är så pass unika som denna planta.
Hoya campanulata är en väldigt varierande art, speciellt sedan cystiantha erkändes som en synonym till den. Den varierar en hel del i form, färg och storlek på blommor och blad. Den påminner mycket om danumensis, men danumensis (båda underarterna) har en kraftigare, högre bikrona där campanulata har en lägre, mer tydligt stjärnformad bikrona med tydligare “stjärnspetsar”. Odlingsmässigt har campanulata en fördel i en klar citrondoft som är starkare än danumensis ssp. amarii, även om jag personligen tycker båda underarterna till danumensis är generellt lite mer lättodlade och blommar snabbare.
Det finns en hel del kloner av campanulata i odling, men det här inlägget rör en speciell klon, ursprungligen insamlad i Brunei. Jag fick en stickling av en vän som lovade mig att den var något speciellt. Blommor nästan lika stora som danumensis ssp danumensis (vanligtvis är campanulatas blommor mindre) och med en stark doft. Det gjorde mig naturligtvis intresserad och nyfiken, och med det påbörjades ett femårigt krig.
Eftersom den var ett ganska oväntat tillskott ställdes den i en plastmugg för rotning och tillväxt och hamnade lite i skymundan. Visst rotades den snabbt, men sedan hände inte så mycket mer. Jag kontrollerade den för ohyra flera gånger, flyttade runt den mellan flera hyllor men den hade lika gärna kunnat vara en plastväxt. Efter ett år hade jag tröttnat på den, och sticklingen fick hoppa ner i en självvattnade kruka i en liten samplantering med några andra tropiska växter. Den nya krukan var mycket rymligare och det var nog det sticklingen behövde, för helt plötsligt exploderade den.
Lika dramatiskt som det låter avlivade den effektivt sina samplanteringskompisar genom att suga upp allt vatten och från att ha stått stilla skickade den ut enorma rankor i många olika riktningar. Längs väggarna, längs taket, krypande över golvet… Rankorna hann aldrig riktigt få några blad innan jag var där och klippte av dem. Ibland kändes det som jag skulle behöva en machete om jag lämnade den i fred en månad. Det gjorde mig även ganska missnöjd eftersom jag hade velat se blommorna, men om och om igen var jag tvungen att klippa av rankor med blomställningsskaft där de letat sig in i katträdet, eller gått igenom halva fönstrets stöd och var i full färd med att strypa ett gäng andra hoyor.
För att stävja den så fick den flytta in i ett annat rum på en mycket mörkare placering. Det är svårt att säga om det var framgångsrikt, för snart hade den koloniserat nästa rum. Och den eviga kampen hade förlorat sin tjusning hos mig. Den fick mest vara i fred, och rankorna kröp återigen längs väggar, tak och golv. Och den blev större. Mycket större. Så stor att den blockerade ljuset för andra behövande växter. Bladen var hyfsat vackra för att vara en tunnbladig -stora, mörkgröna och blanka med mycket fin, lätt anad nervatur. De första blommorna kom, och de doftade underbart och starkt. Inte nog med det, de stora klasarna med blommorna var imponerande. Men plantan var för stor för att ens flyttas för fotografering.
Någonstans där beslutade jag mig för att den nog skulle få avsluta sin karriär hemma hos mig. Den fick flytta till ett nytt rum (igen), till den översta, mörkaste hyllan i mitt datarum. Där tänkte jag att den kunde få njuta av en sommar med ljusinsläpp, och sedan få somna in till vintern. Men den hade andra planer.
Snabbt tog den sig ner till ljuset för att få energi, och så var det dags för explosion igen. Och nu visade den upp hur magnifik den kan vara. För nu började den blomma på riktigt. Den hittade och lindade sig kring upphängningen för amplarna, och ända ner till golvet, ständigt i blom. Det är alltid knoppar och öppna blommor vilken ranka som än inspekteras.
Vad som gör den än mer fantastiskt är att den får runt en liter vatten varje vecka. Den skulle vilja ha mer, men krukan den sitter i kan inte ta mer åt gången. Jag klättrar heller inte upp dit för att fylla på mer än högst en gång i veckan. Så bladen slokar ofta, och ofta har de torkskador eller gulnar och faller av. Till och med knopparna skrynklar ihop sig. Men efter påfyllning vid veckovattningen så puffar de genast upp sig igen. Och trots den enorma torkstress den utstår slutar den aldrig vare sig växa eller blomma. Vilken Hoya!
Så råkar du ha ett rum över, rekommenderar jag verkligen denna drottning av Brunei. Den starka citrondoften är underbar på kvällarna och då slipper man även se hur hemsk plantan ser ut. Har du lite mer ont om plats behöver du nog även talang för att kunna tämja och hålla efter denna klon av campanulata.
