Glad Påsk!
Egentligen hade jag en annan påskhälsning redo för i år, men nu slumpade det sig så att inte mindre än två speciella påskkycklingar kläcktes precis lagom idag för att få mig att tänka om. En gammal favorit, och en ny som ersätter den gamla. Det är väldigt intressant med favoriter, tycker jag. För en del måste många saker stämma in perfekt, och för andra handlar det bara om en överlägsen egenskap. Ofta när jag läser gamla listor på favoriter är jag så nyfiken på om den ändrats. Har det kommit nya, bättre sorter, eller har smaken förändrats och förfinats med åren? Även fast jag tycker min egen smak känns stabil så är det en hel del rörelse om man bara släpper den absoluta toppen.
Jag älskar många hoyor, men för att en Hoya ska komma i fråga för att bli en favorit, eller behålla sin favoritstatus, behöver den älska mig tillbaka. Och en som helt enkelt inte fixar det är min innervariegerade Hoya subquintuplinervis. Jag köpte den ack så dyr för att jag blev förälskad i bladen, och den kom hem sliten och ärrad. Den fick ett par supersnygga blad och jag bara väntade på att den skulle sätta igång. Men det gjorde den aldrig.
Mina andra subquintuplinervis gillar att ha gott om utrymme för rötterna, och det fanns alltid i planerna att plantera upp den större. Men jag hade velat att den skulle växa lite till så jag kunde ta bort de fula, ärrade bladen från importen vid planteringen. Men efter att den bara tvärvägrat göra speciellt mycket planterade jag upp den större med fula blad och allt. Och lite hackande satte den igång.
Aldrig riktigt bra förstås. Bladen blev fula, en del blev helgröna, och de flesta av bladen fick en högst blygsam variegering. Och tillväxten stannade titt som tätt av. Så när den satte ett blomställningsskaft nu i år förväntade jag mig egentligen inte några blommor alls.
I slutändan lyckades ett fåtal blommor trots allt överleva, så här två och ett halvt år efter den kommit hem. Och från att ha varit en Hoya jag absolut älskade och hoppades skulle bli fantastisk, har jag svårt att uppbåda entusiasmen över de första blommorna. Jag tycker fortfarande om stilen på den, och hoppas den ska bli en vacker planta, men den platsar inte på någon favoritlista.
Vid det här laget vet jag att den borde startas om helt från sticklingar, för det är något som inte är som det ska med den, och det är förmodligen något problem med rötterna eller stammen under jord. Men den får nog stå och stampa ett tag där den står innan jag tar tag i det.
En planta som är precis motsatsen är min underbara, älskade Hoya sp. Papua. Jag har alltid varit extra förtjust i små hoyor, men de är ganska få till antalet jämfört med större arter. Men förra året var riktigt, riktigt bra för oss som gillar små hoyor, och många mindre arter och kloner introducerades i odling. Ett par av dessa var två mycket lika arter (i bladen, inte i blommorna) från Papua. En av dem publicerades som Hoya pulleana, medan den andra, denna art, just nu får nöja sig med att kallas Hoya sp. Papua.
Jag importerade den i mars förra året och efter att ha klippt av det som fortfarande levde hos importplantan efter en jobbig resa, och normal acklimatisering, planterade jag upp den i en liten självvattnande kruka med pimpsten. Och den bara satte iväg i en fart som får många av mina andra hoyor att blekna av avund.
Det är inte ovanligt att de mindre hoyorna tvärtom är lite känsligare, men denna visade upp en rent otrolig växtkraft. Hur kan man bara inte älska den? Det enda som gjorde mig nervös var likheten med pulleana, och om det kunde skett någon sammanblandning någonstans. När jag köpte den gick båda under ”Hoya sp. Papua”, så det hade inte varit konstigt, även om jag litade på den jag köpte plantan från. Jag tyckte mig se vissa skillnader i plantorna, och nu när denna har blivit äldre har den fått lite större blad som skiljer sig tydligare från pulleanas, men utan blommor, vem kunde vara säker?
Så när denna lilla knopp öppnade sig idag blev jag helt exalterad. Vanligtvis hade jag väntat ytterligare någon blomning innan jag fotograferat. Denna art får fler än en blomma i flocken, så denna blomma får nog ses som en generalrepetition innan en riktig blomning. Men. Jag är bara tvungen att dela med mig. Bara 13 månader efter importen, 12 månader sedan 4 (små!) sticklingar planterades i krukan, är den så här fantastisk. Definitiv favorit.
Den har en tydlig doft som mest påminner om ’Mathilde’s i min näsa, även om doften inte sprider sig ut i rummet av denna enda lilla soloblomma. Och jag kan bara inte vänta på nästa blomning!
En avgående kärlek till höger och en nyuppstigen favorit till vänster
Sedan var det ju en trädgårdsmässa med. Det var otroligt roligt, även om jag blev lite besviken på utställarna. Lite väl mycket mat, krimskrams och samma varor i stånd efter stånd. Det fanns inte en enda monter med lite ovanligare orkidéer, och jag som hade hoppats knipa ett nytt gäng vivariumväxter blev ganska besviken generellt. Men det fanns en del utställare som gjorde besöket väl värt, självklart Hoyasällskapets monter, men även Saintpaulasällskapet och Gesneriasterna räddade verkligen min dag. Bland företagen tycker jag Grönväxtriket förtjänar ett speciellt omnämnande för att ha haft en fantastiskt monter med en enorm bredd bland sina växter, precis vad man behöver om man vill upptäcka nya plantor eller släkten. Mina mest spännande nytillskott var flera Petrocosmea. De kommer ju från Asien, kan växa på kalksten och i skrevor, ibland i skogen -visst låter det som vivariumväxter? Den enda nackdelen är att de ska växa ganska svalt i naturen, så vi se vad de kan tolerera härhemma. Jag knep också en snygg Drymonia. Det är en ranka som bara måste trivas i ett skåp i mina ögon.
Och bara titta på mönstret och glansen! Den är så snygg! Den kommer inte från Asien, men så kinkig är jag inte. Jag fick den med ett artnamn jag inte riktigt tror stämmer än, så den får nöja sig med att kallas Drymonia.
Och till sist, på tal om favoriter… ytterligare en som verkar älska att odlas är Hoya buntokensis. Jag har nämnt tidigare att den aldrig riktigt vill sluta blomma, och ja, det är inte mycket som orkar stå i dess väg.
Och bara för den sakens skull får Hoya buntokensis nöjet att avsluta påskinlägget.
