Hoya parvifolia
Hoya parvifolia är en mycket söt liten miniatyrhoya. Den har varit i odling ganska länge, och är en av de få hoyor jag minns jag odlade innan jag blev ordentligt hoyafrälst. Hoyorna jag hade vid den tiden i livet varade inte länge, och många kom och gick utan att bli ihågkomna eller saknade. Faktum är att trots att jag mindes bladen, så klickade det inte riktigt att det var en Hoya innan jag fick se den igen. Men parvifolias blad gjorde intryck på mig, och även om andra toppade önskelistan var det självklart att en stickling så småningom skulle få flytta in igen.
Hoya parvifolia har håriga, små och avlånga blad. Odlas den ljust och varmt blir bladen ganska korta. Bladen är ordentligt suckulenta och även om de som unga kan upplevas tunnare blir de med åldern ordentligt tjocka, och gamla och små blad som odlats väldigt ljust och varmt kan nästan upplevas runda. Som unga kan rankor och blad bli röda, men denna klons blad håller sig gröna efter det, oavsett ljusnivå. Blommorna är små och gula till orange beroende på ljuset, men ganska stora i förhållande till bladen. De droppar rikligt av nektar, men är i princip doftlösa. Denna klon är en känd självpollinerare och en blommande planta har ofta frökapslar jämsides med blommorna.
Den här parvifolian flyttade hem till mig 2017, just i tid för att delta i evighetskampen mot det falska spinnet. Den blommade första gången 2019, men ganska snart efter det blev jag vansinnigt trött på att behandla den. Växter som är håriga är oerhört svåra att behandla och jag valde att klippa och spara ett par snygga sticklingar, och kasta resten. Tyvärr valde jag efter rotning att plantera den i lechuza pon, ett substrat jag inte har bra erfarenhet av. Jag älskar lechuzas självvattnande krukor, men deras pon, som ju är utvecklat för att passa många olika typer av växter, är inte alls en hit för hoyor. Pimpstenen är för finfördelad, och dessutom har den vattenbindande lera, vilket inte alls är speciellt bra för epifyter. Det enda positiva är att den kommer med automatisk dosering långtidsnäring, som jag använder i mina andra krukor med. Men efter att ha köpt en hel del av krukorna hade jag fått ihop ett berg av substratet, och tänkte det var lika bra att testa det. En av de olycksaliga för experimentet blev parvifolia. Sedan dess har den växt i väldigt långsam takt, och rötterna mår inte helt bra i krukan den står i. Men den har kämpat vidare och står i krukan än idag (tillsammans med en stickling av Hoya spartioides som syns i bakgrunden på några av bilderna).
