En falsk botten
En falsk botten är att rekommendera till alla vivarium av en viss storlek. Med falsk botten menas att substratet och den upplevda botten ligger på en nivå, och under den finns den ytterligare en lägre nivå där överskottsvatten samlas. Det gör att substratet aldrig blir för vått, eftersom vattnet rinner igenom det snarare än byggs upp i det, och substratet håller sig syresatt. Vattnet som rinner ner kan cirkuleras genom pumpar upp till vivariumet igen, eller fungera som en vattenreserv. En falsk botten ger även möjlighet att skölja ur vivariumet, både genom att tappa ur vatten där olika ämnen samlats, och genom att tillåta genomsköljning av bakgrund, växter och substrat utan att dränka skåpet i överskottsvatten.
En äkta falsk botten innebär att substratet vilar på en rest plattform. Men ett godtagbart, billigt och snabbt alternativ är att bygga upp utrymmet under substratet med något oorganisk, t ex lecakulor. Det är väl egentligen en falsk falsk botten, och snarare ett dräneringslager, men jag använder mig av begreppet ändå. Det går att använda nästan vad som helst som inte kan brytas ned, men ju större delar, och ju lättare material, desto bättre. Att bygga upp den falska bottnen med material har två stora nackdelar. Det första är att volymen av vattnet som får rum i utrymmet minskar ganska kraftigt. Och den andra är att vattnet har möjlighet att färdas tillbaka upp till substratet via kapillärkraft (och materialets uppsugningsförmåga) på egen hand, vilket minskar kontrollen man har över fuktigheten i skåpet. Den andra nackdelen kan ses som en fördel ända tills man råkar bygga ett vivarium där substratet hålls konstant för vått.
Först är det dags att placera pumpen till droppbevattningen, som fått stå i en en bunke en månad för att inte torka ut.
Pumpen blir inbäddad av filtermaterial. Det här är ett enkelt sätt att se till att pumpen och slangarna håller sig fungerande länge. Vatten passerar lätt, men smuts och småpartiklar fastnar i filtret. De flesta pumpar har inbyggt filtermaterial, men ju mer desto bättre.
Innan den blir insvept är det även viktigt att notera höjden pumpen behöver på vattennivån för att fungera. Det här är speciellt viktigt om man har en hög pump, eller bygger upp den falska botten av till exempel leca. Det man bygger upp botten av tränger undan vattnet, så vattennivån kan sjunka kraftigt även av en ganska liten vattenåtgång. Det finns enkla och diskreta sätt att markera detta på: ett måttband och en whiteboardpenna, eller ett litet dekorativt klistermärke, är utmärkta sätt. Det går att mäta och skriva ner måttet. Själv vette tusan vad jag tänkte på som valde detta sätt (det låg nära till hands, och jag antar jag tänkte byta ut det efteråt) och jag skäms för att säga att jag än idag har kvar precis denna skylten som måttstock.
Sedan är det dags att börja bygga upp bottnen. Men först ska det som ska ligga i bottnen tvättas, vilket kanske är den riktiga anledningen till att det dröjde en hel månad att göra botten. Det tar en hel del tid att tvätta över 50 liter lecakulor, och inte är det speciellt roligt heller. Men precis som med det extra filtret så är det en billig försäkring att skölja bort damm och småpartiklar som annars täpper igen pump, slangar och hygrolon.
För att vara säker på att jag har tillräckligt med leca så häller jag i allt eftersom innan jag börjar forma min botten. Jag hade egentligen behövt 20 liter till, men samma anda som gjorde att jag bestämde mig för att köra igång skåpen halvdant gjorde även att bestämde jag mig för att det fick duga ändå.
Så här fungerar min improviserade skylt. Det svarta strecket markerar minimi-nivån för vattnet om bevattningspumpen ska vara igång. Eftersom vattenåtgången under tiden vivariumet planteras och växterna fortfarande etablerar sig förändras våldsamt så är det ytterligare en billig försäkring för att se till att pumpen inte går torr. Nu kanske det här låter hysteriskt försiktigt, men det är inte roligt att riva halva bakgrunden, hela botten och flytta alla djur för att pumpen går sönder, behöver underhåll eller bytas ut efter ett år. Egentligen skulle jag rekommendera att leca fyller upp minst ett lika stort avstånd som minimi-vattennivån, men som synes på denna bild fuskar jag och saknar åtminstone 3-4 cm. Eftersom vattennivån aldrig ska överskrida nivån på den falska bottnen (dvs över lecakulorna) så lever jag farligt: den kan inte variera mer än några centimeter.
Nästa steg är att se till att det går lätt och smidigt att tappa ut vattnet i vivariumet vid behov. För det första är det en viktig del i att kunna få njuta av alla fördelar en falsk botten ger. Men det är även viktigt generellt sett. Om ett vivarium börjar läcka och behöver tömmas, om ett vivarium behöver flyttas (och tömmas för säkerheten och vikten), eller om ett bevattningssystem blir obalanserat och fyller på för mycket -vid alla dessa tillfällen finns ett omedelbart behov att enkelt och snabbt kunna tappa ut vattnet. En del borrar en tapp i botten (något som också kan vara en del i ett bevattningssystem där vattnet regelbundet byts ut, behandlas eller renas) men jag är för harig för att ha ett hål i botten som eventuellt skulle kunna läcka. så jag föredrar att antingen ha ett litet öppet område där jag kan sticka ner en slang, eller använda mig av den här metoden med en plastflaska. Det här är något jag läste om på ett svenskt forum (men minns tyvärr inte idag vilket) och tycker är en väldigt elegant, billig och snabb lösning.
En enkel plastflaska med skruvkork i passande storlek klipps av där toppen behålls. Öppningen behöver vara stor nog för den tappningsslang som kommer användas. Notera att den har klippts av något ojämnt, så den del som vilar mot botten inte sluter tätt. Det är för att vattnet behöver kunna flöda fritt in under den. Korken sätts sedan på igen och flasktoppen placeras mot botten, redo att begravas.
Sedan är det dags att täta mot den falska bottnen. Det här är något man behöver göra oavsett om man bygger upp den av något material, eller har en lyft platå. Tanken är ju att dräneringslagret ska vara just dräneringslager, och inte en dubbel botten där rötter, rotskott och smådjur så småningom tar sig ner. Ett par lager ogräsduk fungerar utmärkt till det.
För att den lilla flasktoppen ska kunna användas för uttappning behövs inte mer än ett kryss i duken, där flaskhalsen kan pressas igenom.
Och med det så är ett tätt urtappningsställe som lätt öppnas och stängs och är säkert för djur och växter installerat.
Tömningsprocessen illustreras här från ett av mina andra vivarium som råkade bli överfullt av vatten.
För att slippa gräva så djupt efter korken så placerade jag den på den lägsta nivån: det är generellt inte något som behövs, och höjden kan lätt anpassas genom att anpassa hur mycket av flaskan man klipper av. Men nu blev det så. Jag valde även att anpassa formen på lecakulorna så en del av substratbotten är nedsjunken, och därför kommer att hålla sig mycket våtare. Det är enbart för att odla några växter som vill ha det vått. Samtidigt så kan det vara vanskligt att hålla något vått i ett skåp. Den höga luftfuktigheten gör att lite avdunstar, och all väta leder till snabb nedbrytning. Även växter som växer i vatten och i träsk kan få ruttna rötter. Av den anledningen använder jag gärna sten (i det här fallet pimpsten) i sådana områden. Den kommer aldrig brytas ner och kommer därför förhoppningsvis hålla substratet tillräckligt luftigt så länge det här skåpet är igång. Självklart kan andra icke-nedbrytningsbara substrat fungera lika bra.
För de som följt min odling är det knappast förvånande att jag sedan fyller upp med mitt favoritsubstrat pinjebark. Men det finns en hel del olika typer av substrat som används och fungerar underbart. Om du har planer på att odla i ett skåp är det väldigt viktigt att substratet är ordentligt luftigt. En fuktig jordblandning som fungerar på fönsterbrädan kan bli alldeles för våt för många växter i en hög luftfuktighet. Och även med t ex ren pinjebark kommer den snart bli mycket tätare med mossa som gror, växtdelar som sprider sig levande och växtdelar som förmultnar. Så våga använda ett ordentligt luftigt och grovt substrat som tillåter luft. I hög luftfuktighet kommer även växter som växer på marknivå i tätare jordar trivas utmärkt i ett luftigt substrat. I naturen så sker ju alltid en ständig omrörning i det lager där växter är rotade, och ett luftigt substrat kan efterlikna det till viss del. Fokuserar man på djurhållning kan det finnas anledningar till att vilja ha det tätare och planare (och ofta vill man dessutom då att själva bottenytan täcks av torkade löv, gömslen och utfodringsstationer snarare än primärt ha det som odlingsyta)
Efter pärsen med leca-sköljningen skippade jag att skölja och fukta upp min väldigt torra bark. Det är inte att rekommendera, men barken fuktas ju upp till slut och eftersom ogräsduken var på plats så är konsekvensen endast att det inte går att etablera växter i de delar barken fortfarande är torr. Som synes så har jag även fortsatt forma själva substratytan. Jag tycker det ser finare och mer naturligt ut om ytan inte riktig är jämn, men det finns andra fördelar med det. Först så ökas odlingsytan om den är sluttande eller ojämn. Sedan tillåter en ojämn yta att växter kan hitta mikroklimat med olika djup eller ljus som de trivs i. Slutligen så kan en lutning tillåta mer ljus att nå växterna. Eftersom min botten får belysning från två ljuskällor från kanterna hade det mest optimala varit att ha en hög ”mitt”, en liten kulle (eller i vivariumanda, en tjock, ordentlig rot i mitten) med två sidor som sluttade mot belysningen på sidorna. Det här är något jag har övervägt, men för att få det snyggt skulle jag varit tvungen att anpassa mitten ganska mycket, så jag valde att ta den enkla utvägen och lämna det oförändrat. I mindre vivarium med en ljuskälla från toppen är det vanligt att bygga upp substratet till en sluttning upp mot bakväggen.
Det hjälper också till för att få bort delar som är väldigt skuggade. I naturen så når solens strålning djupt ner i skuggan. Även om vi inte ser det med vårt synliga spektrum så finns det oftast tillräckligt mycket ljus där för att växter och mossa ska överleva och frodas. Detsamma kan inte sägas om de lampor vi använder till belysning av våra skåp. Av den anledningen kan de skuggade områdena i skåpen i bästa fall bli bortslösat utrymme, och i värsta fall, som i detta skåp, bli utrymmen där cyanobakterier och annat oönskat frodas och får fäste. När jag byggde det här skåpet med inredningen första gången var det inte något jag tänkte på, och jag skapade därmed många skuggade områden. För att hantera detta bestämde jag mig för att täcka de skuggade områdena med kortbark och trä. Det håller ytorna torrare för andra växter, lyfter ytan så den i många fall får lite mer ljus, och gör att den fuktiga droppväggen av hygrolon täcks helt från ljus och därmed inte blir en lika attraktiv växtplats för mina cyanobakterier. Tyvärr så tog jag inget foto när allt var utplacerat, men på senare bilder syns resten.
Jag lyckades inte riktigt täcka för alla de delar jag hade velat, och det går fortfarande att se mycket mörka, våta utrymmen i det här vivariumet idag. Men det är något som jag då och då förbättrar, och är man osäker på om ett område blir problematiskt så syns det väldigt tydligt när växterna etablerar sig. Det här är t ex det mörka utrymmet i mitten av skåpet, under en V-formad hylla, ganska högt upp, runt 6 månader senare, och hur jag valde att lösa det.
Jag gillar att inte använda för mycket fästning på min inredning. Jag tycker inredningen ser mest naturlig ut om den kan sitta där den är placerad utan att ha tvingats dit. Med det sagt så behöver grundinredningen förankras ordentligt, och det är alltid bra att förankra lösa delar något, speciellt om man även ska ha djur i framtiden. I det här skåpet så är de stora delarna av inredningen (gjorda av epiweb och hygrolon) fastskruvade i bakgrundsplattan av epiweb med rostfria skruvar. Men detaljerna, som t e x kortbark och trädelar, fäster jag gärna med akvarielim. Det finns färgat (jag har använt svart) härdar snabbt i fukt och till och med i vatten och släpper inte ut några giftiga ämnen. Andra alternativ är silikon (utan anti-mögelinnehåll), som dock behöver sin tid att härdas och därmed att inredning hålls på plats tillfälligt, eller superlim, som snabbt håller fast men också lätt sprider sig och fördärvar t ex hygrolonets vattenledningsförmåga om det sitter på en större yta.
Efter att ha varit nöjd med bakgrunden så var det dags att fylla upp vivariumet och återigen få en påminnelse om varför ordentlig planering och noggrann förberedelse är bra, och motsatsen till det är dåligt. Eftersom pinjebark är organiskt så behöver vattenytan hållas under nivån för barken, medan stenen kan få vara nedsänkt i vatten. Som synes på bilden nedan så är det plötsligt väldigt lite skillnad mellan maxnivå och miniminivå på vattnet. I rena liter så är skillnaden ungefär 5 liter, vilket är väldigt lite för ett skåp av den här storleken.
Slutligen gjorde jag en fysisk avgränsning mellan det område jag tänker ska vara vått, och den fuktiga barken som ska vara mitt generella substrat. Detta eftersom saker kommer röra sig med tiden -med växter, med vattnet, när allt börjar brytas ned- och barriärer hindrar att allt säckar ihop (visuellt, i alla fall). Ett stort åbäke till ormbunke fick även den flyttas in direkt. Det är en typisk så kallad liftare, och för stor för att egentligen passa någonstans, och jag hade väl kanske hoppats att det inte skulle klara sig så länge där.
För att hålla avgränsningen på plats och ge mer substrat till de växter som ska få bo där fyllde jag på med lite sten.
Samma sak gällde för alla de fickor som fanns i väggen.
Som en sista varningsklocka börjar cyanobakterierna nu dyka upp igen. Det första tecknet är en blank, glansig hinna som lägger sig över ytor. Att det nu gått över en månad, nästan två, sedan vivariumet började köras vått igen utan inplantering är en stark bidragande faktor.
Det ska sägas att om man ser något liknande i ett annat skåp så är inte det omedelbart ett problem. Dessa bakterier hör hemma i skåp precis som svamp och andra mikroorganismer, och speciellt detta stadium kan vara mycket positivt då det kan både hjälpa mossa att etablera sig och växter att rota sig. Det är först när det tar över och börjar bilda klumpar som det börjar kväva både mossa och rötter och blir ett problem.
Nu visste jag ju redan innan att jag har problem med för mycket näring som far omkring i skåpet, och en väldigt väletablerad koloni, så för mig var det ett tecken på att det var dags att sätta fart om jag skulle ha någon chans att hantera det. Små gröna inslag skvallrar även om att mossa börjar vakna upp och komma tillbaka.
Fortsätt till kapitel 4: Mossa