Papuahoya urniflora
Det här är en söt och mycket ovanlig växt som först blev publicerad som Marsdenia urniflora 1995 för att sedan fortsätta karriären som Hoya urniflora 2017 (inte att förväxla med Hoya uniflora!) och till sist blev flyttad till det alldeles rykande färska släktet Papuahoya och därmed Papuahoya urniflora 2020 (Rodda et al., 2020, Phylogenetic studies in the Hoya group (Apocynaceae, Marsdenieae): the position of Anatropanthus and Oreosparte). Min första erfarenhet med den var namnlös. Jag semestervaktade några växter åt en vän 2018, och en av dem var en oerhört söt liten småbladig hoya. Bladen var mindre än centimetern stora, superluddiga med ett vackert tätt växtsätt. Hela växten var ganska liten och växte långsamt. Som tack för att den överlevde sommaren fick jag sedan en tvånodig stickling av den. Jag behandlade den som vilken annan stickling som helst och planterade den i bark där den sakta började röra på sig. Till min någotsånär besvikelse blev bladen genast större, upp till två tre centimeter långa. Den fick ett stöd dit jag försiktigt ledde den (den klättrade inte något vidare) och kom nästan hela vägen upp innan den bestämde sig för att dö ner. För varmt, tänkte jag då. Jag flyttade den och nya friska rankor sköts från den lilla del närmast substratet som fortfarande levde. Givetvis, hårig som den är, blev den träffad av de sista sviterna av det falska spinnkvalstret, och vid varje behandling dog den tillbaka till en mycket liten planta. Nästa gång den satte fart delade jag upp den i flera plantor, på lite olika platser och substrat, för att kanske kunna hitta något som passade den bättre. Det är alltid nervöst med en väldigt ovanlig växt som bara inte riktigt vill ta sig. 2021 fick min största planta blomställningsskaft och pytteknoppar under försommaren till min stora glädje. Glädjen var kortlivad, för det blev knappt något av det. Jag trodde att sommarvärmen var boven, men när det blev svalare till hösten tappade den blomställningskaften. Under året efter växte plantan för första gången till en acceptabel storlek. Den blev inte speciellt lång, men om och om igen slängdes nya rankor ut från basen. Bladen blev bara större och större dessutom, där det längsta bladet mätte över 10 centimeter. Sommaren 2022 initierade den blomning igen, och för första gången blev det något liknande blommor. Men de köttiga kronloberna öppnade sig aldrig ordentligt, utan blommorna höll sig som doftlösa klockor och höll i genomsnitt 3 dagar. Hösten 2022 hände en olycka och jag tappade plantan i golvet. Jag passade på att plantera om den i en större kruka och var även tvungen att placera basen på plantan djupare ner. Inget hade kunnat göra den lyckligare. Ett stort antal friska rankor dök nu upp från substratet. Den fick hänga i mitt söderfönster under den ljusa våren. Till sommaren var det återigen dags för blommor och den här gången var det en helt annan sorts upplevelse. Blommorna tog ett par dagar på sig att öppna sig helt, men denna gång böjde sig kronloberna bakåt precis som de skulle göra. Och för första gången doftade de. Doften var stark och väldigt god. Närbesläktad med Hoya lacunosa i min näsa, men lite mer blommig. Blommorna höll dessutom i hela 20 dagar, även om doften den sista veckan var markant svagare. Och detta var fortfarande i det tryckande heta söderfönstret.
Jag har inte experimenterat med denna lika mycket som jag kanske har gjort med andra växter, men min nuvarande uppfattning är att den har ett starkt krypande växtsätt, likt Hoya serpens och Hoya curtisii. Fria rankor dör gärna tillbaka men har den en frisk bas kommer det alltid dyka upp nytillväxt där. Att se till att basen har utrymme för nya rankor att rota sig lite på vägen hjälper till för att låta plantan växa sig stark och för att de äldre rankorna inte ska dö tillbaka. Den ska vara svalväxande i naturen och jag har därför odlat den i lite olika temperaturer men tycker inte jag direkt fått något resultat av det. Precis som en typisk epifyt gör den sig bäst i ett luftigt substrat, och jag har lyckats bäst med odling i bark, men den verkar inte vara så kinkig med substratet heller. Den är lite mer suckulent än den verkar vid första anblicken.
Bladen är mörkgröna med ljusa baksidor och varierar en hel del i storlek. Små blad är ofta släta och jämna, mittnerven undantaget, medan större blad bucklar sig rejält mellan nerverna och ger väldigt speciella blad. Rankorna och bladen är håriga och håren är kraftiga och påminner mest om svinborst i styrkan. Blommorna är små och gula med hårig insida på kronan. Bikronan är nedsjunken i den del av kronan som inte delar sig i lober. Jag får oftast mellan en och sex blommor i flockarna, men det ska kunna vara fler än så. Den har blommat stadigt under somrarna hos mig, men jag har inte odlat den länge nog för att kunna säga att den är en säsongsblommare.
