Mina älskade, nervade Hoyor (Del 2)

Nu blev det visst så att alla ni som läser här fick hållas på halster lite längre än jag planerat. Jag var tvungen att ägna mig åt frustrerande uppdateringar med domäner och webbsidor, och som kronan på verket gick min galleri-plugin sönder. Fast min blogg en gång i tiden började enkelt så är tillståndet numera organiserat kaos, och även små förändringar tenderar att äta upp många kvällar.

I förra inlägget så handlade det mest om den underbara vilda looken, men de närbesläktade och mer polerade hoyorna kräver också de sin plats på fönsterbrädan (tycker jag!). Gemensamt för dem är att bladen är släta, ofta har större kontrast mellan nerver och den gröna bladytan och oftast är lite krångligare att odla. De är absolut inte svåra att odla, men ibland kan jag kämpa med att få till snygga plantor när ljuset och temperaturen varierar över året. Många får mörkare blad med annan form under vintern som inte när upp till sommarens vackra blad i mina ögon.

Först ut är en underbar Hoya callistophylla-klon. Den är kanske inte den första callistophylla-klonen jag skulle rädda ur ett brinnande hus, men på sitt sätt är den helt magnifik.

Jag importerade den 2021 då världens odlare precis tröttnat på Hoya callistophylla och de började säljas som Hoya ranauensis istället. Nu är Hoya ranauensis en ganska problematisk art, och jag skulle vara mycket tveksam till att sätta det namnet på någon planta som inte är typen från Poring Hot Springs (framför allt om plantan inte kommer från Sabah). Men för de plantor som flitigt förekom som Hoya callistophylla bara något halvår innan tycker jag det är rimligt att gå tillbaka till det namnet, även om jag i detta fall nöjt mig med att kalla den Hoya sp. aff. callistophylla (Borneo). I alla fall såg jag en fantastiskt vackert nervad ”ranauensis” hos en säljare och bestämde mig för att slå till. Hem kom inte mindre än tre kloner ihopbuntade som en, och denna var en av dem.

Den utmärkte sig redan från början genom att vara extremt starkväxande -den enda callistophylla som någonsin kunnat mäta sig med (och överträffat) Hoya sp. Gunung Gading. Till det är den extra allt. Bladen kan bli riktigt stora, över 30 centimeter även i kruka (vilket inte är helt oproblematiskt och har lett till en hel del skador, avbrutna blad och tråkiga former). Blommorna är även dem lite större, lite fler, doftar lite mer och är lite mer färggranna än callistophyllas blommor vanligen är.

Till det har den en väldigt spännande egenskap i att silvret på de unga bladen lätt färgas lila i starkt ljus eller i svalare lägen. Det bleknar så småningom till vanligt silver, även om jag inte har prövat att utsätta plantan för väldigt starkt ljus under längre tid. Det har inte behövs, den bara växer och växer ändå. Tyvärr ska det sägas att den snygga som var målet för importen inte riktigt blev så snygg som jag önskade i inomhusmiljö, men vad spelar det för roll när jag fick en chans att odla denna istället.

Nästa storbladiga skönhet som köar för att få sin egen sida är förstås Hoya meredithii. Det som hindrat den är mindre namnet, och mer ett problem med ett identifieringsnummer som dyker upp, och som jag glömmer och sedan återupptäcker. Den här säljs ofta som Hoya meredithii IML 1105 -och det tror jag är fel. Men det är så vanligt förekommande, och jag har fått den som det från flera källor, att jag aldrig egentligen ifrågasatt det.

Då och då har jag börjat efterforska det, och efter det tagit bort numret, bara för att något halvår senare undra varför i all världen jag gjorde det. Varje gång börjar mina onda aningar med en av dem som jag fick med ett dubbelnummer som tillhör två olika plantor. Och så börjar jag efterforska igen och återupprepar det hela. Den här vanliga klonen har ett IML-nummer (som inte är 1105), men den har även ett GPS-(IPPS)nummer som är 1105. Jag misstänker att det i någon samling som generöst spridde den här klonen skedde en sammanblandning och GPS helt enkelt blev IML.

Tyvärr har jag inte lyckats arbeta mig tillbaka till var felskrivningen skedde, så jag är inte riktigt redo att byta tillbaka själv, trots att det kanske i detta fall tycks vara aningen extremt. Kanske någon läsare här har bättre lycka i att reda ut det här felet. Om inte annat behöver jag nog skriva ner det för att inte om ett halvår igen gå igenom listan och undra varför jag satt IML 1105 som ogiltlig. Det är säkert någon som fått denna av mig med numret IML-1105, och då är jag ledsen för det. Jag hoppas dock jag i de flesta fall låtit den vandra vidare utan kod. Oavsett vad så är det en helt fantastisk nervad växt som lätt står sig i konkurrensen med alla andra vackra storbladiga krukväxter. Ja, i mina ögon då.

En annan mycket kompaktare nervad skönhet är Hoya sp. GBL, EPC-260. Ironiskt nog började denna säljas som ”nerves like meredithii”, vilket gör att den idag även förekommer som Hoya meredithii round leaf, eller Hoya sp. aff. meredithii. Denna är dock ganska småbladig jämfört med andra nervade, närbesläktade hoyor, och får hårda, rundade blad.

Blommorna är något bleka men ser ut som om de kunde förekomma på vilken Hoya callistophylla som helst, men det är det vackra nervverket som skiljer den åt. Faktum är att nervernas mönster ligger lika nära Hoya ranauensis (Hoya bauensis, Hoya vitellinoides…) som Hoya meredithiis, men de hårdare bladen och blommorna hör mer till den senare arten. Men jag tänker inte bidra till mer förvirring inom dessa, så för mig stannar denna som Hoya sp. GBL, EPC-260.

Tyvärr är den inte speciellt starkväxande hos mig, men den är väl värd att vända på och håller sig vacker även i en mindre storlek.

Som det kanske gått att se så är blommorna hos den här typen av mörknervade hoyor väldigt lika. De kan variera lite i färg, och i storlek (och för all del i form) men generellt så ser de likadana ut. Och trots att det finns en så oerhörd variation i bladen så är det svårt att dra en tydlig linje där en art börjar och en annan slutar. Variationen är positiv för oss odlare där vi verkligen kan välja storlek, form och färg på klonerna vi vill odla, men att dela in dem i arter är marigt. Jag kommer förmodligen göra mitt bästa med alla dessa hoyors sidor om så bara för att visa upp dem i odling, men jag vet redan nu att jag kommer få äta upp vissa uppdelningar med tiden. Men som en liten tröst så finns det faktiskt vackra mörknervade hoyor som inte hör till dessa. Den här vackra Hoya sp. aff. forbesii från Kapit får även denna väldigt snygga nervade blad med fin form.

Blommorna är klassiska Hoya forbesii, vilket betyder att de bara är öppna en dag. Av den anledningen är det här den bästa bilden jag hittills kunnat ta, vilket är den dominerande anledningen till att den inte fått någon sida.

För dem som odlar någon Hoya sp. aff. lambii känns nog blommorna bekanta, även om bladen är totalt annorlunda.

Avslutningsvis så måste jag bara visa upp min favorit, Hoya sp. Borneo Gunung Gading. Den hör egentligen inte hemma här eftersom den har en sida, och trots att den inte finns under callistophylla så finns den under en välkänd benämning. Men jag har inte uppdaterat dess galleri på mycket länge. Det finns en anledning till det, och det är för att jag låtit den växa sig så stor att det är väldigt svårt att ta bra bilder. Inte ens min meterhöga bakgrundsskiva har en chans. Den är gammal nog att komma från en tid när jag inte hade platsbrist, helt enkelt.

Men nyligen var jag tvungen att duscha av den damm och passade då på att försöka ta lite bilder, trots att den är i vinterskrud i det halvbruna stadiet mellan vackra röda och klara gröna blad. Dessutom visade sig den ha några skadade och missformade blad jag borde plockat bort innan fotograferingen, men det är lätt att vara efterklok. Trots mörkret är den lika blomvillig som alltid.