Hoya sp. Tanggamus

Idag har många samlare som köpt nyinsamlade hoyor de senaste åren minst en Hoya som kallas Hoya sp. Tanggamus. Tanggamus är ett område i Indonesiska provinsen Lampung där många hoyor nyligen samlades in, både nya arter och häftiga lokala variationer av redan odlade arter. Det skedde precis innan Indonesien etablerade sig som ett vanligt alternativ vid import av hoyor till resten av världen, och det vore nog inte orimligt att anta att en del av de hoyor som samlades in där bidrog till landets nya exportpopularitet. Samtidigt som det skedde var det även en stor brist på hoyor för att möta efterfrågan när hoyan fick ett uppsving i odling. Det i sin tur bidrog till en större insamling, och slutresultatet blev en kort väg mellan en växt i skogen och en kruka på fönsterbrädan.

Att få chansen att odla nya och ovanliga arter och kloner är förstås något som får en samlares hjärta att slå snabbare, och jag var väldigt lycklig över chansen att importera en del av dessa till min egen samling. Men en konsekvens av den korta och snabba vägen är att växterna sällan är identifierade korrekt, och i många fall är växterna fortfarande inte artbestämda. Och av den anledningen odlas många av dessa hoyor idag som Hoya sp. Tanggamus. Det betyder helt enkelt ”En Hoyaart från Tanggamus”. Är man en stor samlare så kanske man inte bara har en, utan två eller fem som alla har en etikett som lyder Hoya sp. Tanggamus.

Traditionellt sett så har sällan så många onumrerade kommit från samma område samtidigt, vilket lätt bidrar till en del förvirring. En sådan förvirring bidrog till mitt odlade av den söta och grönblommiga Hoya sp. Tanggamus.

Det här var ingen Hoya jag hade tänkt odla. Tunnbladig och buskväxande var den inte så attraktiv i mina ögon. Men beställer man en ”Hoya sp. Tanggamus” utan vidare specificering får man skylla sig själv, och denna sötnos anlände hem.

Blommorna var mer imponerande än jag antog de skulle vara. De var större än jag hade förväntat mig, med fler i flocken och mer luddiga än jag tyckt de såg ut på bilder. Dessutom blev flocken väldigt konkav, och därmed mycket mer synlig och tredimensionell (men svårare att fotografera!). Till det så håller sig bladen hyfsat små.

Den första tiden härhemma blev bladen gulfläckiga. En kombination av anpassningen till att växa torrt kombinerat med några ganska kraftiga uttorkningar gissar jag. Idag så producerar plantan vackra mörkgröna blad och jag har klippt ner plantan för att få nya, helgröna rankor. Och trots att den egentligen inte alls är min typ av Hoya så sneglar jag på den röda versionen av den…

Många av hoyorna från Tanggamus är extraordinära på sitt sätt. Det gjorde att ett antal kloner av dem blev extremt populära och eftersöktes hett. Som ett brev på posten gjorde det även att namnet började missbrukas. Ibland för att det inte var förstått vad sp. från Tanggamus innebar, så liknande hoyor fick se sig få området Tanggamus påklistrat som en beskrivning. Ibland säkerligen för det noterades vad for ord odlare sökte på. Det gör att man ibland behöver utvärdera om det verkligen är sannolikt att en växt samlats in där. Idag har populäriteten för vissa av dessa gått ner, så ursprunget kan vara lite mer pålitligt när de inte längre kostar så mycket. Hoyan nedan hörde till dem som var mycket populära under en period för några år sedan och går också under benämningen Hoya sp. Tanggamus.

Det finns lite olika kloner av den här hoyan inom finlaysonii-komplexet. Gemensamt är att de hade underbart tjocka och suckulenta blad, med tjocka mörka nerver som reste sig över den gröna bladytan. Det här bladet är nästan en centimeter tjockt. Blommorna är ingen överraskning för den här typen av Hoya utan är av klassisk finlaysonii-stil.

Den här visar även på ännu en nackdel som kan komma av den snabba introduktionen. När den här började importeras för inomhusodling tror jag flera odlare precis som jag inte var särdeles nöjda när den började få sina första blad. Bladen som dök upp var mörka, tunna och med knappt urskiljbara nerver. Det är ju tyvärr inte alltid så att en växt som är snygg i naturen visar upp samma egenskaper i fönstret.

Som tur är så rättar den här till sig med tiden. Bladen blir långsamt tjockare och ljusare där nerverna långsamt reser sig. För min planta som visserligen är ung och inte har så mycket växtkraft än tar det ett år för ett blad att se ut som på bilden nedan. Jag skulle gissa att det är minst ytterligare ett år tills det blir riktigt snyggt, om man jämför med det äldre bladet först i ordningen.

Jag fick även hem ytterligare en klon. Den klonen får längre blad med mer osymmetriska nerver och med sparsamt med silver. Vid importen hade de båda samma längd på bladen, och det enda som skilde dem åt var bredden och formen som har varit stabil. Jag var inte övertygad då, utan jag planterade dem tillsammans för att kunna se hur de uppförde sig i samma miljö. Men idag är det tydligt att det är fråga om två kloner.

På bilden nedan så är det ett blad från vardera klon

Hoya sp. Tanggamus med den gröna blomman i början på inlägget har inte visat sig producera speciellt mycket nektar, även om den observanta säkert sett några droppar orange nektar här och var. Den hör dock inte till plantan, utan kommer från en Hoya kerrii som generöst delat med sig av den.

Gröna blommor står sällan på min önskelista och jag odlar bara ett fåtal av dem. Därför var jag ju tvungen att försöka få till ett gruppfoto nu när jag hade några stycken i blom samtidigt. Resterande i gruppen kommer snart dyka upp här på sidan dem med.

Hoya sp. Tanggamus (green flower) högst upp, nedanför Hoya parviflora (NS07-154), som inte är grön utan vit och grå som jämförelse, Hoya kerrii (med gröna blommor) och längst ned Hoya ’Lime Sherbet’.

Och som avslut byter jag helt ämne bara för att visa upp min vackra Dischidia cochleata som utan någon speciell trigger börjat producera de typiska, mogna bladen för arten. Jag ser så fram emot att få egna blommor från knopp på denna planta och de nya bladen är kanske ett tecken på att den snart är redo att blomma. Hoppas måste man få göra!